fy VN SER SET
pe . AEA An kogontiratet
Ipå dumhet. Der han nu stod i buldansdrägten och
Tsuckade och vred sig under samvetets marter innan
Ihan hunnit lätta bjertat med bekännelsen, framställde
han anblicken af en riktigt förkrossad syndare.
Denne karl, som vid brottets utöfvande hade varit
den vildaste, ehuru kanske icke den mest inbitne
bofven, krökte sig nu inför rätfens bord som en
Imask; tårarne som strömmade ur hans ögon, dem
Than knappast vågade upplyfta, torkade han bort med
de trasor, som voro ombundna hans sårade hand,
och ehuru han var djupt ångerfull, kunde han knap-
Ipast framföra sin berättelse; den blef långsläpig och
förvirrad, genom de ofia förnyade afbrotten som
gjordes för att sucka och gråta eller försäkra do-
maren om den innerliga viljan att bekänna sannin-
gen och icke undandölja något. Och denna förkros-
sande verkan hade några dagars vistande i cell ut-
öfvat. När sedan ett par af de öfriga tilltalade icke
ville bekänna, så yttrade Andersson flere gånger sin
öfvertygelse om ensamhetsfängelsets verkan med föl-
jande ord: J viljen nu icke säga sanningen, men
när j fån sitta här så länge som jag och betänka
ert rysliga brott, så vaknar nog samvetet hos er också.
Anderssons bekännelse lydde ungefär sålunda:
När rågen blef såld, sa Carlsson (rättaren, under
hvars befäl Andersson och de öfriga stod) att det
vore väl om vi hade frökens penningeskrin, men
jag svarade att jag bad Gud bevara mig från en
sån synd, som att ta det afgumman. 414 dagar före
(brottets begående) talade Blomqvist åter med mig
omet, men jag ville icke vara med derom. Jag sa-
de: nog har Carlsson också talat med mig derom,
men jag bad Gud bevara mig från sådana tankar,
Fröken kan hafva folk hos sig och så bli vi igen-
kända. De kunna hafva skjutgevär till sitt försvar
och det är högst farligt. Blomqvist invände då
mot hvad jag sade: Ja visst är det farligt, men om
vi bli en tre eller fyra stycken, så kunde det väl
ske. Jag påminde då om att Sjöblommarne voro
hos fröken och attdet derför icke skulle gå an, ty de
hade säkert skjutgevär. Sedan träffade jag om fre-
dagsqvällen, åtta dagar förr än det skedde, Blomqvist
och Carlsson. Vi kommo då öfverens att träffas på
lördagen och då skulle Bergenholtz vara med. De
andra voro i arbete på lördagen, men jag var då
ledig, och derföre bådo de mig att ställa ett stop
bränvin; ty vi tyckte att vi icke skulle kunna gå
åstad och begå en så ryslig gerning utan att först
muntra upp oss med en sup. Om lördagen (29 Sep-
tember) träffades Carlsson och Blomqvist och jag vid
Bastu, men Bergenholtz kom icke; då gick Carlsson
för att efterfråga honom, och talade vid någon, för-
modligen Bergenholtz hustru, eller hvem det var,
det kan jag icke bestämdt säga, och jag vill bekänna
hvart ord som är sanning, nådig lagman, men jag vill
icke lägga till ett enda ord som jag icke vet är sannt. Då
fick Carlsson det svaret att Bergenholtz vore sjuk. Jaså
kommer icke han med, sade jag, så går icke heller
jag med. Åh, hvad gör det, mente Carlsson, vi
äro ändock tre! Nej, sade jag, nu går jag hem.
Sjöblommarne äro helt säkert qv:r hos fröken och
de ha skjutgevär. Då blef det intet af på lördags-
qvällen, men vi skulle träffas på söndagen och un-
der tiden skulle Blomqvist och Carlsson gå och spörja
efter om Siöbloms voro qvar eller om de voro hem-
ma hos sitt. Om söndagsmorgonen gick jag till Kål-
viken, och då mötte jag Blomqvist och Carlsson,
men då var det icke tal om saken. Sedan på da-
gen kem Blomqvist hem till mig och då var min
hustru inne. Han låfvade mig då att jag skulla få
ett mål potates om jag ville gå hem och kjelpa ho-
nom, och det var för att få tala om att Sjöblom-
marne icke vidare lågo på Tallvreten och att det
ickevar farligt att gå dit; der voro blott-fröken och
pigan. Men om söndagsqvällen blef jag hemma. Se-
dan i veckan, när jag träffade Carlsson vid arbetet,
frågade han, hvarföre jag icke kom, det vore ingen
fara, och då kommo yi öfverens om att vi skulle
gå dit för att taga penningskrinet, men wi bestämde
oss först lördagsmorgonen (d. 6:te Oktober). Då kom-
mo Carlsson och Blomqvist för att laga ett tak. Men
jag vile icke gå med. Nej,, sade jag, Bergen-
holtz skall ju i morgon gå till skrift och icke kan
han vilja gå och göra ett sådant brott i qväll!
Carlsson berättade då att han icke skulle gå till
skrift, utan att de hade kommit öfverens att gå
åstad som på aftonen. Jag gjorde då många in-
vändningar såsom att det är ju böndagsafton! och
sådant, men det hjelpte icke. Hvad bry vi oss om
att det är böndag i mergon? inföll Carlsson. Och
så blef det bestämdt att vi skulle träffas vid Bastu.
Jagsgick då på aftonen först till Bergenholtz för attl
höra efter, ty jag hade förut icke talat ett ord med ho-
nom derom. Nå, är det bestämdt att vi ska gå ;
åstad i qväll? frågade jag. Ja nog har det varit ;
tal derom ! svarade Bergenholtz. :Omsqvällen träffades .
likväl blott Carlsson och jag på det utsatta-stället.,
Vi gingo då till Blomqvist och kommo just-somijusen :
släcktes på Nohlssund. .Jag knackade då saktapå fön-
q
4
4
stret och sedan hon utkommit gingo viefter Bergenholtz.
Derefter gingo vi alla fyra-och lyssnade om det var tyst
i krogen, och det var det. Vi hade, när vi fingo
Bergenholtz med oss, först tagit oss en sup, ty jag
hade skaffat ett stop bränvin, och derefter hade vi
sotat ess i synen. När vi nu funno.att allt var
tyst i-krogen, så gingo vi fram till Tallyreten, och
Blomqvist och Carlsson öppnade luckan med-:en yxa.
Härvid vaknade de som lågo innanför och ropade
på drängarne, men vi visste att sådana icke funnos
der. Blomqvist slog ut rutan med mössan och ren-
sade bort glasskärfvorna. Derefter kröp antingen
Blomqvist eller Carlsson först in och derefter jag;
Bergenholiz blef utanför. Jag hade strykstickor med
mig och tände upp ett Jjus, som stod der, och l1e-
tade efter penningskrinet; -men då vi icke funno
det, bröt någon af oss, troligen Blomqvist, upp en
dragkista. Jag tog ett fång linnekläder och bar
Lill fönstret till Bergenholtz, som stoppade dem i en
säck. Vidare öppnades ett ihörnskåp, och derur:togs
en kaffepanna och en liten silfver-förläggarslef samt
tt par buteljer vin. I ett hörn hängde mågra klä-
ler; dem drog jag ned, och de lades i säcken. Men
några penningar fingo vi icke. Då hvisksde en ef
;ss, att någon skulle ropa till qvinnorna att fröken
kulle kasta ut 400 rdr till mans åt oss, för eljes
kommo vi in. Jag tror att det var Carlsson, som!
epade derom; :men det svarades, att det fanns inga
;enningar hemma. Vi stodo derunrder alla tre vid
lörren till sängkammaren. Vi bröte icke upp den,
nen jag vet icke hur det kom till, den gick upp,
ch jag köm först in. Fröken var genast till reds
ned yxan och högg mig i armen; men jag kan icke
vamiRrna mig att jag slog ikull henne eller eljest
;jorde henne illa, ty jag var yr, att jag icke tänkte
edigt. Icke heller kan jag minnas att jag hade nå-
son yxa i handen; det ha dock de andra sagt. När
ag fick hugget i armen, forsade blodet fram som
lär man sticker ett kreatur, och jag gick genast ut
ir sängkammaren och ut genom fönstret. De andra
ommo efter ut till mig och Bergenholtz, och der-
fter skyndade vi oss undan med säckarne med sa-
erna uti.
Bloden höll då på att förrina mig, det svartnade
ör ögonen och jag höll flere gånger på att svimma
f. Då sa Bergenholtz: Carlson kan ju stämma blod,
jelp Andersson, eljest kan han icke följa medp.
arlssön tog då en af servetterna och band om ar-
nen för mig, så alt hladen ctadnada någnt. Deref-
fr bt me om AV
I
Z
S
0
k
r
n
F
d
i
S
3
V
S
d
0
F
4
ta
-