slår sig för sitt bröst och tälar om, att han vistats femton år i Stockholm och alltid varit känd för ärlighet och religion. Ordföranden uppmanar honom att icke så ofta åberopa den Högste; ty den som har en ren sak, behöfver icke vädja till honom. Då Dyring inkommer, förnekar han, att han någonsin kallat sig Dalin; men hans berättelse för öfrigt instämmer med Jakobssons, utom i afseende derpå, att hån skulle frågat denne, om han ville köpa silfver, hvilket Dyring alldeles förnekar. Fråga uppstår om en lodbetsman, som Dyring skulle hafva velat låna; om en af honom inköpt vågbalans, hvartill han sjelf velat göra skålar; men Dyring nekar till allt. På fråga, om detta skulle begagnas att väga det silfver, Jakobsson skulle köpa, upprepar denne, att han icke sett eller köpt något silfver; han hade blott tingat Dalin att komma till sig med tumstockar, hvarpå ordf. anmärker, att kanske kallas silfver tumstockar på tjufspråket. Guldsmeden Olof Bogren förekallas nu. Han förklarar, att han icke köpt silfver hvarken af Jakobssön eller någon annan, att hän på lång tid icke haft 40 lod silfver i sin bod, förr än för några dagar sedan. En af de guldringar, som förevisas honom, är arbetad på hans verkstad; han kan icke påminna sig hvem som köpt den, men med Jakobsson har han icke handlat. De öfriga guldringarne vidkännes han icke, de äro icke sålda i hans bod; ty han, såsom nyhörjare, har endast haft eget arbete till salu. Den ringen, som var tillverkad hos Bogren, skulle Dyring hafva fått, enligt Kreis uppgift, af Jakobsson, tillika med tre gröna tioriksdalerssedlar, för ett parti silfyer, som Jakobsson skulle hafva försålt till Bogren; men icke det ringaste bevis derom kunde förebringas. Väl talade gevaldiger Jäderin om, att Dyring, som förut varit utan penningar och satt sig i skuld på krogen samt haft alla sina bättre kläder päåntsatta på assistansen, vid den tiden fått godt om mynt, betalt sin skuld på krogen och återlöst sina kläder; men Dyring förnekade att han haft mer än tvenne vestar derstädes pantsatta, och dem uppgaf han sig hafva återlöst redan förut; och krögerskan vittnade sedermera, att han på mändagen betalat henne blott 5 rdr, ehuru han var skyldig 49, och hon hade icke sett honom hafva mera penningar. När de närvarande vittnena skulle aflägga vittnesed, tillfrågades vederbörande, om de hade någon jäfsanmärkning att göra. Ingen hade någon sådan att framställa. Dyring yttrade sig åervid; Icke har jag något jäf att anmäla, såvida de vittna sanning; men jag förbehåller mig öppen jäfsrätt. Då de nu tillsades att framträda till bibeln, anmälde tumstocksarbetaren Johan Andersson, att DyTing säkert efteråt skulle jäfva honom, emedan han för flere år sedan varit dömd får olofligt tillgrepp, hvilket Dyring hade sig bekant. Ordföranden anbefallde Jäderin att derom söka upplysning, under förmälan att om det icke vore sanning, så mäste Andersson äfven aflägga ed; ja han visade en lång stund tvekan om han icke borde låta Andersson göra det straxt, på den grund att intet jäf blifvit framställdt och under anmärkning att den som en gång förbrutit sig, men sedan gerem en oklanderlig vandel visat sig vara förbättrad, kunde vara lika trovärdig som den, hvilken aldrig träffats af lagens. arm; men då Byring härvid bestred Anderssons hörände som vittne, så blef beslutet. om :-hans edgång uppskjutet tills Jäderin hunnit efterhöra om han verkligen vore straffad, och han hördes utom ed. De af vittnenasom först hördes voro en gammal man, Östlund, -och hans hustru, hos hvilka Dyring bott för ett par år sedan. De kunde icke igenkänna den förutnämnde kopparflaskan såsom tillhörande Dyring. Man skulle härvid kunna göra den anmärkningen att det föreföll besynnerligt, att ordföranden tillät) Jäderin, sedan han hört att wvittnena icke kunde lemna upplysningar såsom han önskat, emot dem! utfara med beskyllningar för att i alla tider hafva legat inne med sådant folk som Dyring:o. d. Hadel! Jäderin något mot deras frejd att andraga, så hade i han väl icke bort åberopa dem som vittnen, eller i åtminstone framställt sina anmärkningar på förhand. : Å S S Det tyckes som om domaren borde skydda vittnen från att angripas med obestyrkta beskyllningar. I allmänhet kan man säga att Jäderin visar sig ganska driftig och skicklig såsom åklagare emot sådana förhärdade brottslingar som Dyring, ja -skickligare än flere juridiskt examinerade aktorer, men att han också ofta låter sitt nit föra sig allt för långt emot, dem, som ännu icke äro öfverbevista. :Bet torde; vid sådana tillfällen vara rättast att domaren stäfjar hans för öfrigt icke tadelvärda :ifver. Vittnena Zetterberg och Blomgren -kurde icke eller upplysa något. Krögerskan Zarsson berättade att hon erhållit 5 rdr af Dyring på hans skuld, men hade för öfrigt intet att upplysa. Pigan Hellblom, som tjenat på Larssons krog, berättade att Dyring en dag i slutet af Augusti innevarit på krogen och der visat vittnet en ring, hvil-) ken han haft på lillfingret och -uppgifvit sig skolalj skänka sin flicka som förlofningsring, och att han s skulle gifva henne penningar att köpa en åt:honom. t Kreis berättade derefter att Dyring omtalat siglj hafva lagt femman på en annan guldring och en ; assistanssedel hos Larsson, för det :hon icke tillräckligt -vedergällt honom, då han utredt boet efter hen-l, nes man. Då Kreis frågat om han menade mnågotls spel med lägga femman på, hade :han sagt, att-hon1 vore dum som en gås, och räckt ut handens fem 7 fingrar. Ordföranden armärkte att Dyring vore just enlt passande utredningsman, som kunde utreda ett bolg så att intet skulle bli qvar, och Larsson förklarade lg att han blott biträdt den rätte utredningsmannen,, samt uppgaf att hon icke igenkände den ting, somls skulle vara stulen hos henne, eburu möjligen hennes e man, före sin död, kunnat henne ovetande hafvale mottagit den i pant. d Dyring uppgaf att han hittat den i Nyhrobackenin och erdf. anmärkte att Dyring hade ett vidt fält förjg sina hittningar. Tumstocksarbetaren Andersson, som nu fick före-jk komma, uppgaf sig igenkänna kopparflaskan såsom lr, tillhörande Dyring och uppgaf äfven åtskillige igenkänningstecken, hvilka voro riktiga. Pigan Hellblom berättade vidare att Dyring sutit!y, inne på krogen och spisat, då någon inkommit ochio berättat att Olsson blifvit arresterad. Dyring hadely lå genast uppstigit från sin halfätna matportion och ip begifvit sig ut, samt icke återkommit för att slutajg sin måltid förr än efter en timme. rt Flickan Kreis anförde dervid att Dyring för henne g omtalat att han blef så rädd att man skulle hos hoja NOM göra någon visitation, att han genast begaf sig år hem med tuggan i munnenp, för att bortbära silfret. . Derefter blef fråga om de penningtillgångar, Dyring visat sig hafva, men härom vanns för tillfälletle ngen upplysning. Till slut förekom sonen till Dyrings värdfolk och perättade att hans moder alltid hade nyckeln till rädgården, som Var omgifven af ett 2 å 5 alnars lögt stakett med spetsiga spjelor, så att ingen kunde lit med lätthet inkomma, hvarefter målet blef uppkjutet till flere Vittnens inkallande, Vadan Nuring och Olsson hlifvis ammor. sl stina