slår sig för sitt bröst och tälar om, att han vistats
femton år i Stockholm och alltid varit känd för är-
lighet och religion. Ordföranden uppmanar honom
att icke så ofta åberopa den Högste; ty den som
har en ren sak, behöfver icke vädja till honom.
Då Dyring inkommer, förnekar han, att han nå-
gonsin kallat sig Dalin; men hans berättelse för öf-
rigt instämmer med Jakobssons, utom i afseende
derpå, att hån skulle frågat denne, om han ville
köpa silfver, hvilket Dyring alldeles förnekar. Fråga
uppstår om en lodbetsman, som Dyring skulle hafva
velat låna; om en af honom inköpt vågbalans, hvar-
till han sjelf velat göra skålar; men Dyring nekar
till allt. På fråga, om detta skulle begagnas att
väga det silfver, Jakobsson skulle köpa, upprepar
denne, att han icke sett eller köpt något silfver;
han hade blott tingat Dalin att komma till sig med
tumstockar, hvarpå ordf. anmärker, att kanske kal-
las silfver tumstockar på tjufspråket.
Guldsmeden Olof Bogren förekallas nu. Han för-
klarar, att han icke köpt silfver hvarken af Jakobs-
sön eller någon annan, att hän på lång tid icke
haft 40 lod silfver i sin bod, förr än för några da-
gar sedan. En af de guldringar, som förevisas ho-
nom, är arbetad på hans verkstad; han kan icke
påminna sig hvem som köpt den, men med Jakobs-
son har han icke handlat. De öfriga guldringarne
vidkännes han icke, de äro icke sålda i hans bod;
ty han, såsom nyhörjare, har endast haft eget ar-
bete till salu.
Den ringen, som var tillverkad hos Bogren, skulle
Dyring hafva fått, enligt Kreis uppgift, af Jakobs-
son, tillika med tre gröna tioriksdalerssedlar, för ett
parti silfyer, som Jakobsson skulle hafva försålt till
Bogren; men icke det ringaste bevis derom kunde
förebringas. Väl talade gevaldiger Jäderin om, att
Dyring, som förut varit utan penningar och satt sig
i skuld på krogen samt haft alla sina bättre kläder
päåntsatta på assistansen, vid den tiden fått godt om
mynt, betalt sin skuld på krogen och återlöst sina
kläder; men Dyring förnekade att han haft mer än
tvenne vestar derstädes pantsatta, och dem uppgaf
han sig hafva återlöst redan förut; och krögerskan
vittnade sedermera, att han på mändagen betalat
henne blott 5 rdr, ehuru han var skyldig 49, och
hon hade icke sett honom hafva mera penningar.
När de närvarande vittnena skulle aflägga vitt-
nesed, tillfrågades vederbörande, om de hade någon
jäfsanmärkning att göra. Ingen hade någon sådan
att framställa.
Dyring yttrade sig åervid; Icke har jag något
jäf att anmäla, såvida de vittna sanning; men jag
förbehåller mig öppen jäfsrätt.
Då de nu tillsades att framträda till bibeln, an-
mälde tumstocksarbetaren Johan Andersson, att Dy-
Ting säkert efteråt skulle jäfva honom, emedan han
för flere år sedan varit dömd får olofligt tillgrepp,
hvilket Dyring hade sig bekant. Ordföranden an-
befallde Jäderin att derom söka upplysning, under
förmälan att om det icke vore sanning, så mäste
Andersson äfven aflägga ed; ja han visade en lång
stund tvekan om han icke borde låta Andersson
göra det straxt, på den grund att intet jäf blifvit
framställdt och under anmärkning att den som en
gång förbrutit sig, men sedan gerem en oklanderlig
vandel visat sig vara förbättrad, kunde vara lika
trovärdig som den, hvilken aldrig träffats af lagens.
arm; men då Byring härvid bestred Anderssons hö-
rände som vittne, så blef beslutet. om :-hans edgång
uppskjutet tills Jäderin hunnit efterhöra om han
verkligen vore straffad, och han hördes utom ed.
De af vittnenasom först hördes voro en gammal
man, Östlund, -och hans hustru, hos hvilka Dyring
bott för ett par år sedan. De kunde icke igenkän-
na den förutnämnde kopparflaskan såsom tillhörande
Dyring.
Man skulle härvid kunna göra den anmärkningen
att det föreföll besynnerligt, att ordföranden tillät)
Jäderin, sedan han hört att wvittnena icke kunde
lemna upplysningar såsom han önskat, emot dem!
utfara med beskyllningar för att i alla tider hafva
legat inne med sådant folk som Dyring:o. d. Hadel!
Jäderin något mot deras frejd att andraga, så hade i
han väl icke bort åberopa dem som vittnen, eller i
åtminstone framställt sina anmärkningar på förhand.
:
Å
S
S
Det tyckes som om domaren borde skydda vittnen
från att angripas med obestyrkta beskyllningar. I
allmänhet kan man säga att Jäderin visar sig gan-
ska driftig och skicklig såsom åklagare emot sådana
förhärdade brottslingar som Dyring, ja -skickligare
än flere juridiskt examinerade aktorer, men att han
också ofta låter sitt nit föra sig allt för långt emot,
dem, som ännu icke äro öfverbevista. :Bet torde;
vid sådana tillfällen vara rättast att domaren stäfjar
hans för öfrigt icke tadelvärda :ifver.
Vittnena Zetterberg och Blomgren -kurde icke
eller upplysa något.
Krögerskan Zarsson berättade att hon erhållit 5
rdr af Dyring på hans skuld, men hade för öfrigt
intet att upplysa.
Pigan Hellblom, som tjenat på Larssons krog, be-
rättade att Dyring en dag i slutet af Augusti inne-
varit på krogen och der visat vittnet en ring, hvil-)
ken han haft på lillfingret och -uppgifvit sig skolalj
skänka sin flicka som förlofningsring, och att han s
skulle gifva henne penningar att köpa en åt:honom. t
Kreis berättade derefter att Dyring omtalat siglj
hafva lagt femman på en annan guldring och en ;
assistanssedel hos Larsson, för det :hon icke tillräck-
ligt -vedergällt honom, då han utredt boet efter hen-l,
nes man. Då Kreis frågat om han menade mnågotls
spel med lägga femman på, hade :han sagt, att-hon1
vore dum som en gås, och räckt ut handens fem 7
fingrar.
Ordföranden armärkte att Dyring vore just enlt
passande utredningsman, som kunde utreda ett bolg
så att intet skulle bli qvar, och Larsson förklarade lg
att han blott biträdt den rätte utredningsmannen,,
samt uppgaf att hon icke igenkände den ting, somls
skulle vara stulen hos henne, eburu möjligen hennes e
man, före sin död, kunnat henne ovetande hafvale
mottagit den i pant. d
Dyring uppgaf att han hittat den i Nyhrobackenin
och erdf. anmärkte att Dyring hade ett vidt fält förjg
sina hittningar.
Tumstocksarbetaren Andersson, som nu fick före-jk
komma, uppgaf sig igenkänna kopparflaskan såsom lr,
tillhörande Dyring och uppgaf äfven åtskillige igen-
känningstecken, hvilka voro riktiga.
Pigan Hellblom berättade vidare att Dyring sutit!y,
inne på krogen och spisat, då någon inkommit ochio
berättat att Olsson blifvit arresterad. Dyring hadely
lå genast uppstigit från sin halfätna matportion och ip
begifvit sig ut, samt icke återkommit för att slutajg
sin måltid förr än efter en timme. rt
Flickan Kreis anförde dervid att Dyring för henne g
omtalat att han blef så rädd att man skulle hos ho- ja
NOM göra någon visitation, att han genast begaf sig år
hem med tuggan i munnenp, för att bortbära silfret.
. Derefter blef fråga om de penningtillgångar, Dy-
ring visat sig hafva, men härom vanns för tillfälletle
ngen upplysning.
Till slut förekom sonen till Dyrings värdfolk och
perättade att hans moder alltid hade nyckeln till
rädgården, som Var omgifven af ett 2 å 5 alnars
lögt stakett med spetsiga spjelor, så att ingen kunde
lit med lätthet inkomma, hvarefter målet blef upp-
kjutet till flere Vittnens inkallande,
Vadan Nuring och Olsson hlifvis ammor. sl stina