första tillfälle. Tyskarne äro långsamma i allt hvad de göra, och ju längre man kommer norrut i Tyskland, ju kraftfullare, men tillika lugnare, varsammare och mera be äknande finner man detta folk i alla sina beslut och företag. Dansken: åter är ganska verksam och långt raskare äni tysken. Häri hafva vi förklaringen på den omständigheten, att tyskarne förblifvit nästan stumma och orörliga midt under den danska agitationen i deras eget land. Men lät nordtysken en gång få afgjordt att han måste handla, — så är han sedan alltför mycket mengelsko, att icke hålla ut i det längsta. Afven i krig hafva schlesvigarne ådagalagt sin kraft och ihärdighet. Till och med svikna och slutligen kufvade genom omätlig (?) öfvervigt i antal (byj immense superiority in numbers), hafva de stridt på ett sådant sätt, att de hos sig sjelfva upprällhållit den största tillförsigt till sin egen förmåga och ingifvit den högsta respekt hosj sina fiender. Men endast sedan de känt sig hotade genom vapenhvilan, hafva de begynt den nationella cgitationen. Till Rendsburg och Töndern är folket enhäliigt i förklaringen af sin tyska nationalitet. Friserna och Anglerna (de förre i grannskapet af Töndern, de sednare omkring och söder om Fiensburg) äro kanhända de mest oblandadt tyska stammar, som finnas i Tyskland. Der tala och tänka de tyska, och äro beredda att med alla möjliga medel motsätta sig deras lands afsöndring från moderlandet. Man behöfver blott genomresa landet från by till by, från gård till gård, för att öfvertygas att alla här äro tyskar, hvilkas tankar, tal, sånger och böner äro tyska. De enda undantagen äro några få byar på Östersjökusten, bebodda af fiskare, som sälja sin fisk i Köpenhamn och inbilla sig alt de skulle gå under ifrån den stunden, då de upphörde att lyda under Danmarks spira. Ovissheten om nationaliteten börjas först i Fiensburg, och i norr derom. Afven i Flensburg talar bvar och en tyska; sjelfva del invånare, som i följd af samhällsställning och egennytta äro hänförda af danskheten, förmå endast på tyska språket uttrycka sitt hat till Tyskland. De i Flensburg, som äro danskar,l: eller som äro fördanskade, bestå blott af några få köpmän. Sjömän, och nästan alla kustboer, hysa benägenhet för Danmark, derföre att de se det i besittning af en flotta, medan TyskJand har ingen. Flensburgs vidsträckta handei beror på danska kolonierna; och störrel delen af de fartyg, hvarmed denna handel bedrifves, äro danska. Häraf en fördanskad och dansk befolkning i en del af staden — den delen nemligen, som gränsar till hamnen och stränderna — som omgås med de sjöfarande och till stor del består af danska invandrare. Detta parti, ty det är blott ett danskt parti i en tysk stad — är fanatiseradt — tror sina fördelar hotade — är brutalt, och tvekar icke att nyttja dolken på öppen gata (hesitates not to use the poignard in the open streets ). För närvarande tyranniserar det allt hederligt folk — d. v. s., alla dem; som, utan att hysa fruktan, iche hafva något särskildt tycke för gatustrider. Men den, som önskar att i en enda omständighet äga det mest afgörande bevis på, att denna stad är tysk, behöfver blott erinra sig att just i närvarande stund, då staden är residens för en nästan helt och hållet dansk styrelse, uppmanade Holsteins tyska styrelse den tjugoåriga ungdomen att bära vapen för Tyskland, — att i Flensburg funnos 30 ynglingar vid den åldern, — och att 26 af dem hafva frivilligt och tvärtemot Tremannautskottets befallning, begifvit sig till Rendsburg, med Tysklands fana i spetsen för den lilla processionen. Danska partiet i Flensburg betyder ej mer, än det franska partiet skulle hafva bet tydt i Aächen, Köln eller Koblentz, om, för femton eller tjugo år sedan, dylika förhållanden ägt rum i Rhenprovinserna, som nu i Schlesvig. Norr om Flensburg träffa vi ej vidare tyska: språket ibland bönderna, men de tala ej heller. danska, ty deras språk är en rotvälska mellan. danska och platttyska. S äderna i denna trakt — Apenrade och Hadersleben — äro tyska, både till språk och tänkesätt. I hela trakten, med undantag af dessa två städer, hvilka redan önska blifva tyska, åsyftar folket ett slags neutralitet, liknande den i Schweiz och Bel-! gien. , Innevånarne hysa ingen åstundan att! landet måtte blifva såsom provins förenadt med Tyskland; men ännu mindre skulle de vara: villiga att se sig öfverlåtna åt Danmark. Dej j l 4 klarsynta männen i denna ort förutse den våda,! som en dag skulle hota deras nationali-; tet, genom att hafva i hälarne på sig ett land, mer eller mindre främmande för deras seder.; De föreslogo derföre, så längesedan som 1842,! att danska styrelsen måtte afsöndra amtet Ha-1 dersleben från Schleswig och införlifva det medj. danska provinsen Jutland. Deremot proteste-. rade dock nästan alla församlingarne i amtet! Hadersleben,, på det yttersta, under förklaring af majoriteten att de önskade förblifva bland sina tyska landsmän, medborgarne. i Sehleswig-Eolstein. Och sådan är ännu den rådande andan. ; rg I trots af allt detta kan. en delning af Schleswig försvaras i grund af nationaliteten. Men Tyskland kan aldrig antaga den proviösionella! gränsen såsom bestående, utan att öfverlåtal Nordtyskland, med fjettrade händer, åt — Ryssland. ) På det läsaren icke tilläfventyrs må betvilla ägtheten af denna lilla profbit på den Schlesvig-Holsteinska korrespondentens sanningskärlek , bifogas originalets ord. 4. B:s anm. Den allmänna fredskongressens utsiotor. .