och den till:gosse förklädda bortröfvade älskarinnan märnsell Emilie presenteras såsom unga hr Champagnole. Den gode abbeen får sig sålJunda en liten familj på halsen — och det just då han är i begrepp att erhålla ett pastorat! Läsaren behagade erinra sig att abbeer icke bruka ha hustru och barn. Den stackars prestmannen blir så förvirrad att han alldeles icke kommer sig för att göra några invändningar. Hans nya familj stannar qvar hos honom öfver natten, på värdshuset. Andra dagen infinner sig Champagnoles beskyddarinna, en fru de la Pinsonniere, för att föra honom i hans församli.gs armar. Han framstår ett ögonblick i en temligen ivetydig dager i följd af sitt föregifna äkta stånd; men genom samteliga parternas sammanträffande förklaras hela intrigen. Fru de la Pinsonniere omfamnar i Fredric sin egen son. Emilie visar sig i sin rätta drägt. (Här hade mamsell Torsslow satt på sig en den tokigaste lilla mössa; en sådan kan vanställa meriän ett täckt ansigte.) Fru de la Pinsonniere tycker icke illa om henne, och hon skulle kanske, utan att dervid göra afseende på Larchers hotelser om en skandalös rättegång, hafva tillåtit sin son att gifta sig med den lilla niecen; men — en flicka som ingenting har! För den saken vet dock vår hederliga abbe råd. Dumesnil haie vid Larchers återkomst till värdshuset blifvit rädd och hastat att göra sig af med den fatala portföljen; han hade lemnat den i abbeens förvar tills vidare. Och denne tillställer Larcher hans portfölj med en beveklig föreställning att han borde förlåta Dumesnil och i glädjen öfver portföljens lyckliga återfångst gifva dess innehåll åt lilla Ermilie i hemgift. Larchers vrede lägger sig, han går in på allt; på köpet lofvar han Dumesnil full ersättning för hvad denne hade förlorat på Larchers kompanjon, hvarvid D., resignerad, gör den reflexionen, att man vet hvad man har men icke hvad man kan få. Det är visst icke mycket att lära af en sådan här liten komedi, men den gör ej heller anspråk på något vidare än att roa. Medhr Torsslow som den godmodige abbe Champagnole, hr Zetterholm som den brutalt löjlige Larchber och hr Norrby som dummerjönsen garsongen, kan stycket ej förfela sin åsyftade verkan. j