och den till:gosse förklädda bortröfvade älska-
rinnan märnsell Emilie presenteras såsom unga
hr Champagnole. Den gode abbeen får sig så-
lJunda en liten familj på halsen — och det just
då han är i begrepp att erhålla ett pastorat!
Läsaren behagade erinra sig att abbeer icke
bruka ha hustru och barn.
Den stackars prestmannen blir så förvirrad
att han alldeles icke kommer sig för att göra
några invändningar. Hans nya familj stannar
qvar hos honom öfver natten, på värdshuset.
Andra dagen infinner sig Champagnoles be-
skyddarinna, en fru de la Pinsonniere, för att
föra honom i hans församli.gs armar. Han
framstår ett ögonblick i en temligen ivetydig
dager i följd af sitt föregifna äkta stånd; men
genom samteliga parternas sammanträffande för-
klaras hela intrigen. Fru de la Pinsonniere
omfamnar i Fredric sin egen son. Emilie vi-
sar sig i sin rätta drägt. (Här hade mamsell
Torsslow satt på sig en den tokigaste lilla
mössa; en sådan kan vanställa meriän ett täckt
ansigte.) Fru de la Pinsonniere tycker ic-
ke illa om henne, och hon skulle kanske,
utan att dervid göra afseende på Larchers ho-
telser om en skandalös rättegång, hafva tillåtit
sin son att gifta sig med den lilla niecen; men
— en flicka som ingenting har! För den saken
vet dock vår hederliga abbe råd. Dumesnil haie
vid Larchers återkomst till värdshuset blifvit
rädd och hastat att göra sig af med den fatala
portföljen; han hade lemnat den i abbeens
förvar tills vidare. Och denne tillställer Lar-
cher hans portfölj med en beveklig föreställ-
ning att han borde förlåta Dumesnil och i
glädjen öfver portföljens lyckliga återfångst
gifva dess innehåll åt lilla Ermilie i hem-
gift. Larchers vrede lägger sig, han går in på
allt; på köpet lofvar han Dumesnil full ersätt-
ning för hvad denne hade förlorat på Larchers
kompanjon, hvarvid D., resignerad, gör den re-
flexionen, att man vet hvad man har men icke
hvad man kan få.
Det är visst icke mycket att lära af en så-
dan här liten komedi, men den gör ej heller
anspråk på något vidare än att roa. Medhr
Torsslow som den godmodige abbe Champag-
nole, hr Zetterholm som den brutalt löjlige
Larchber och hr Norrby som dummerjönsen
garsongen, kan stycket ej förfela sin åsyftade
verkan. j