nen. Jag kan likväl lugna dig med att jag
verkligen är af kött och blod,som du, och har,
i stället att ligga på hafsbotten, iett par veckor
legat sjuk i en fiskarstuga. Jag finner att man
tagit mig för död och utan dröjsmål rangerat
sig derefter,, slöt han, alltjemt smekande den
af glädje förstummade Cecilia.
Jag, började lagmannen högtidligt, för första
gången i sin lefnad ohjelpligt bringad ur fatt-
ningen. Jag.:.
Det behöfs inga förklaringar, afbröt pro-
fessorn gladt, i det han satte sig ned vid Ce-
cilias sida och lade sin arm omkring henne.
Man har helt enkelt uppgjort räkningen utan
värden, och med ett fryntligt leende räckte
han handen åt de båda gamla som gråtande
kysste den, och helsade dem med några hjert-
liga ord, som med ens försatte Sara i sitt
gamla lycne.
Jag hade en drömp, återtog Walfrid, dei
gör mig ondt att jag skall behöfva kalla den
så: en dröm, som jag ville förverkliga. Hur
mången gång har jag hört predikas samma
gamla trada, som du helt nyss uppläste för
min fosterdotter, och funnit den dum och en-
faldig, ja rent af orimlig! Jag kände för
många kloka och förståndiga qvinnor med
bildning och omdöme, med lika ljusa och re-
diga hufvuden som både du och jag, min kära
Portsten; qvinnor, som i all tysthet styrt gan-
ska klokt både för sig sjelfva och sina män.
Jag kände för många enfaldiga och tafatta kar-
lar, utan både klokhet och förstånd, utan både
själsbildning och rediga begrepp; karlar, som i
hela verlden dugde till platt ingenting och en-
dast voro envisa och egenkära. Jag fann deraf
att i detta fall, som i alla, det är dumt att
döma någon hel kast, ett helt kön — mer än
hälften af verldens befolkning — efter ett och
samma mått. Öfverallt finnas undantag, och
här finnas de i mängd, och göra dina reson-
nemanger ensidiga och löjliga, utan att någon
vidare strid behöfs för en så klar sak.
Jag ville bevisa detta med ett exempel,,
återtog Walfrid, tryckande Cecilias hand, xmen
jag Jyekades ej; jag hade missräknat mig.