SMÅSAKER AF N. Xx. EN ARFTAGERSKA.) Tvenne veckor hade förflutit efter ankomsten af det vigtiga brefvet. Cecilia som allt sedan varit sjuk, satt för första gången efter sitt tillfrisknande på soffan under soltältet, der hon fordom så ofta suttit med Walfrid. Hennes händer hvilade i hennes knä och hon lutade hufvudet möt bröstet. Den ljumma luften smekte hennes bleka kinder och halfslutna ögonlock, under hvilka en tankfull blick drömmande framsmög. Bredvid, på en pall satt gamla Sara, sysselsatt med söm. Då och då blickade hon upp på Sin älskling med ett oroligt och ömt uttryck, och sänkte sedan åter sina ögon på arbetet för att dölja de tårar som ville uppstiga deri. Hvad här är lugnt och godt i dagn, sade slutligen Cecilia i det hon vände sig till sin gamla tjenaginna och lade sin hand på hennes axel. Ja! De ha allesammans åkt ut, bort åt skogen der lagmannen befallt att en uthuggning skatu göras för utsigten, svarade Sara i en rTesIgnerande ton, som bevisade att hon alldeles förlorat hoppet att slippa de besvärliga gästerna, och äfven att all hennes fordna kräft och hesltämdhet försvunnit. 3 Du har haft mycket ledsamt under min sjäkdom, stackars Sara b ålertog Cecilia efter en paus, med kärleksfull ton. Ja det må Gud veta, suckade hon sakta. Om jag ändå bara fått vara i ro med er, fattiga Barn, så hade det väl gått an, men den ena ) Se A. B. MV 241, 213, 244, 246, 947, 249, 250 och 2352.