SMÅSAKER
AF N.
Xx.
EN ARFTAGERSKA.)
Tvenne veckor hade förflutit efter ankomsten
af det vigtiga brefvet. Cecilia som allt sedan
varit sjuk, satt för första gången efter sitt till-
frisknande på soffan under soltältet, der hon
fordom så ofta suttit med Walfrid. Hennes
händer hvilade i hennes knä och hon lutade
hufvudet möt bröstet. Den ljumma luften smek-
te hennes bleka kinder och halfslutna ögonlock,
under hvilka en tankfull blick drömmande fram-
smög.
Bredvid, på en pall satt gamla Sara, syssel-
satt med söm. Då och då blickade hon upp på
Sin älskling med ett oroligt och ömt uttryck,
och sänkte sedan åter sina ögon på arbetet för
att dölja de tårar som ville uppstiga deri.
Hvad här är lugnt och godt i dagn, sade
slutligen Cecilia i det hon vände sig till sin
gamla tjenaginna och lade sin hand på hennes
axel.
Ja! De ha allesammans åkt ut, bort åt sko-
gen der lagmannen befallt att en uthuggning
skatu göras för utsigten, svarade Sara i en rTesIg-
nerande ton, som bevisade att hon alldeles för-
lorat hoppet att slippa de besvärliga gästerna,
och äfven att all hennes fordna kräft och he-
sltämdhet försvunnit. 3
Du har haft mycket ledsamt under min sjäk-
dom, stackars Sara b ålertog Cecilia efter en
paus, med kärleksfull ton.
Ja det må Gud veta, suckade hon sakta.
Om jag ändå bara fått vara i ro med er, fattiga
Barn, så hade det väl gått an, men den ena
) Se A. B. MV 241, 213, 244, 246, 947, 249, 250
och 2352.