har befallt ett och den andra ett annat. Än
skulle ni ha det och än det; jag som skött er
i så många år förstod ingenting kantänka. Skrik
och väsen och gräl har varit daglig spis. Och
så bekymrad har jag varit att jag ej kunnat
ta i tu med dem.,
Allt det der har jag Gud vare lof ingen
aning om.
Nej, det är då åtminstone väl, sade gum-
man undergifvet, xmen Herre Gud hvad skall
dat bli af oss nu! tillade hon bedröfvad. Här
går lagmannen dagligen och bafaller och förbju-
der, och talar om att han är er förmyndare, och
alla de andra sedan! Skola vi lefva på det här
sättet hela vårt lif? Nå nå, det är det sammapv,
slöt hon i nedstämd ton. Ni får väl se allt det
der, stackars barn, när ni riktigt kommit er för
igen. Ni har ej aning om hur mycket folk här
nu är, och huru de husera.n
Var ej bedröfvad för det, kära Saran, sade
Cecilia med .ett matt leende. Det skall snart
bli ett slut derpå. Nu då med Walfrid all min
sällhet är borta, tillade hon med darrande röst,
så behöfver jag endast ro. Den rikedom som
tillskyndat mig så mycken sorg och så många
obehag — skall jag bli ganska glad att se mig
befriad ifrån. Med utsträcta händer skall jag
tillbjuda dem. den, och sedan Sara, sedan skola
vi. väl få frid åtminstone.,
vAck, ja! Det är just hvad jag länge tinkt!
utropade Sara lifligt. Nog voro vi bra mycket
lyckligare före den stora lyckan.
Men ser du först, vill jag härifrån på en tidp,
återtog Cecilia. Jag kan ej se dessa träd, dessa
blommor utan att tusende ljulfva -och lyckliga
minnen, af hvad som aldrig mer skall återkom-
ma, såra mitt hjerta. Öfverallt möter mig
Walfrids drag, hans kära röst, oc. för att finna
något sällt och godt deri fordras det att tidens
helande hand döfvat den första smärtan. Så-
ledes skall jag af denna afundade rikedom be-