emligen stormiga. Dehatt i franska nationalförsamlingen den 8 och 9 dennes angående Pelletiers motion om nödens utrotande och proletariatets afskaffander. (Slut från föreg. nr.) Följande dagen, den 9 dennes, fortsattes diskussionen i ämnet. Utskottsreferenten Charles Dupin uppsteg då i talarestolen för att svara på Pelletiers ord; ty de hotelser, som dennes tal innehöll, ansåg han icke böra förbigås utan anmärkningar. Ch. Dupin yttrade bufvudsakligen: Pelletier har betecknat oss såsom ovärdiga våra medborgares förtroende, i fall vi icke inom 2 och ett halft är utrotat nöden och eländet i hela Frankrike, hos ett folk af 36 millioner; och dock hafva alla föregående regeringar, hvilkas goda vilja jag låter full rättvisa vederfäras, förgäfves sträfvat efter samma mål. Hr Pelletier vill ha krediten befästad, arbetet organiseradt och proletariatet afskaffadt; — och om vi icke gjort detta inom tvenne år, så hotar han oss med folkets ovilja och bämnd. Men jag skall bevisa, att de medel som han föreslår, allenast skulle förstöra krediten, desorganisera arbetet, icke förmildra nöden och ej heller åstadkomma den minsta förändring med det s. k. proletariatet. Talaren går derefter in på en ofta ironiskt-sarkastisk kritik af detaljerna i Pelletiers förslag och fort tter sedan: Man har förebrått socialisterna, sades det, att de icke voro ense med hvarandra; jag för min del måste erkänna, att alla socialistiska systemer hafva en gemensam grundtanke; till grund för alla ligger roffande af egendomar, och då det ifrågavarande systemet eller förslaget har rönt vensterns nästan odela: de bifall, så härleder detta sig sannolikt deraf, att detta förslag innefattar alla möjliga slag af rofferi: plundring af kommuner, plundring af sparkassor, plundring af välgörenhetsanstalter 0. s. V., O. S. V. I jemnförelse med dettasystem var Proudhons förslag förlidet år förnuftigt och moderat, — Proudhons, hvilkens snille och kunskaper man i öfrigt måste låta rättvisa vederfaras och hvilken har gifvit socialismen hugg, efter hvilka den aldrig kan resa sig. Och denna socialism — jag har sjelf erfarenhet deraf — utsprides allt mer och mer bland landfolket och städernas arbetare, och åstadkommer en gäsning, som måhända slutar med blodiga katastrofer. Denna socialism, som vid ömröstningen förlidet år öfver Proudbons förslag i nationalförsamlingen endast fick 2 röster, har äfven här vunnit flera anhängare. Landet skall döma! Då talaren nedsteg från tribunen, gingo flere medlemmar af högra sidan fram för att tacka och lyckönska honom för hans tal. Efter en halftimmas afbrott började diskussionen ånyo. Savoye uppträdde till försvar af Pelletiers motion. Hans tal, flera gånger afbrutet, var hufvudsakligen af följande innebåll: Han förebrår högra sidan, att den ansåg billigt och sig värdigt att framkasta alla möjliga insinuationer och beskyllningar mot Berget och socialisterna. Han anspelar på ett tal af Montalembert, hvari de liknas vid vilda djur, som man måste inspärra, och uppläser ett ställe af en landsortstidning, LOrdrev, hvari Montagnarderna förekomma och kallas ruinerade personer, vampyrer, som törsta efter blod och penningar, 0. 8. Vv. Han förebrår nationalförsamlingen för overksamhet och ett slags skygghet för allt, som har utseende af framskridand-:. Han anför härvid bland annat, att man i Preussen infört den progressiva inkomstbeskattningen, hvilket system af franska nationalförsamlingen blifvit förkastadt som ett kätteri. Ja, än mer! Frankrike stod äfven i intellektuelt hänseende efter andra länder. Af 6 millioner barn var det endast 3 millioner, som kunde läsa och skrifva. Allt hvad man gjort, var guillotinens återuppresande, var att fängsla, decimera, proskribera en minoritet. Dessa och dylika yttranden väckte häftigt larm på högra sidan, som ropade: till ordningen! till ördninen! m. m. Flera interpellerande röster läto höra sig. Inrikesministern Dufaure, som nu. hade ordet, uppträdde slutligen med svar. Hans ord voro hufvudsakligen följande: Hafva vi åter upprest guillotinen? Hvad vill det säga? Att vi låtit general Breas mördare undergå ett rättvist straff, i vederbörlig ordning ådömdt af domaremakten? Hafva vi decimerat och proskriberat våra kolleger, då vi icke gjort annat än lemnat fritt lopp åt rättvisan och upphäft okränkbarhetens företrädesrätt, sedan vi från denna tribun hört rop: till vapen? J sägen: Vi hafva folket bakom oss. Nå, hvem är det då som hitsändt oss? De som städse tala om den allmänna rösträtten, bevisa sig vara dess största föraktare, då de icke vilja erkänna att äfven vi blifvit valde af folket. (Rörelse och starkt bifall från högra sidan.) Sedan Savoye och Bourzat ytträt några ord, och man från högra sidan redan börjat yrka på omröstning, uppträdde Pierre Leroux, lofvande att icke tala mer än en halftimma, emedan han icke var någon vän af långa tal. (Allmän munterhet.) från högra sidan: Omröstning, omröstning!