brist af nationel enhet, som det icke stod i dess makt att gifva sig, skulle förskaffa sig fördelen af ett kraftfullt förbundssystem; att det framförallt icke skulle vara oklokt nog att begynna ett krig för sitt oberoende, ett krig, som skulle komma i otid och vara utan hopp, så länge Europa icke var inveckladt i ett allmänt krig, och att slutligen, i fall ett sådant krig uppkomme från omständigheter, som äro starkare än menniskan, alla italienare i förening med sina regeringar skulle glömma sina ömkliga fordna tvister och skynda till Po eller Adige. Sådana voro önskningarne af alla upplysta, sanna frihetsvänner. Men en faktion, som sätter tillfredsställandet af sina passioner högre än sin saks intresse, har bemäktigat sig Italien och störtat det i förderfvet. Denna faktion bar fordrat institutioner, som icke stå i samband med sederna, och begärt republiken för folk, som äro ur stånd att utöfva kommunaloch provincial-rättigheter; den har föranledt frihetskriget, och, när detta fel var begånget, begick densamma det ännu svårare felet att vända folkens vapen mot regeringarne, i stället för mot den gemensamma utländska fienden. Följderna af detta fel hafva icke uteblifvit; Österrike har nyttjat sina våpens otvifvelaktiga rätt och återeröfrat Lombardiet, besegrat och öfversvämmat Piemont, Modena, Toscana, samt en del af Romagna. Italiens frihet och oberoende hafva gått ett steg tillbaka. Den frisinnade reformens fiender hafva i de begångna excesserna funnit kraftiga bevis för sina satser, alla tänkande äro modlösa och de lössläppta folkmassorna hafva genom materiel makt blifvit förmådda att underkasta sig. Då började Frankrike se sig om, huruvida icke något litet af 1847 års förhoppningar skulle kunna bli räddadt. Frankrike intervenerade, för att hindra Österrike från att efter segern vid Novara företaga någonting vidare mot de stater, som förklarat detsamma krig. De katolska makterna hade i Gaöta förenat sig om påfvens restauration, emedan dessförutan den katolska enheten skulle upplösas och den redar skakade moraliska verlden helt och hållet ramla. Men derföre måste påfven vara helt och hållet oberoende och icke återinsättas af Österrike allena och genom Österrikes reaktionära politik. Man måste sålunda med våld uppehålla Österrike, d. v. s. förklara det krig, hvilket man icke gjort under ett mera gynnande tillfälle, eller också måste man intervenera. Men påfvens oberoende fick uti kyrkans och den katolska enhetens intresse icke heller lida under Frankrikes inflytelse.n . Derefter uttalar Thiers, såsom förr blifvi nämndt, ett fullkomligt gillande af franska re geringens åtgärder i frågan, af Roms besättan de, af pålvens s. k. motu-proprio, 0. s. v. . Uppläsandet af detta utskottsbetänkande ga anledning till ett häftigt tumult och till tal rika afbrott; man drager häraf med skäl der slutsatsen, att debatterna härom skola blifv: temligen stormiga. n—t—RN