brist af nationel enhet, som det icke stod i
dess makt att gifva sig, skulle förskaffa sig
fördelen af ett kraftfullt förbundssystem; att
det framförallt icke skulle vara oklokt nog att
begynna ett krig för sitt oberoende, ett krig,
som skulle komma i otid och vara utan hopp,
så länge Europa icke var inveckladt i ett all-
mänt krig, och att slutligen, i fall ett sådant
krig uppkomme från omständigheter, som äro
starkare än menniskan, alla italienare i för-
ening med sina regeringar skulle glömma sina
ömkliga fordna tvister och skynda till Po el-
ler Adige. Sådana voro önskningarne af alla
upplysta, sanna frihetsvänner. Men en faktion,
som sätter tillfredsställandet af sina passioner
högre än sin saks intresse, har bemäktigat sig
Italien och störtat det i förderfvet. Denna
faktion bar fordrat institutioner, som icke stå
i samband med sederna, och begärt republiken
för folk, som äro ur stånd att utöfva kommu-
nal- och provincial-rättigheter; den har föran-
ledt frihetskriget, och, när detta fel var be-
gånget, begick densamma det ännu svårare fe-
let att vända folkens vapen mot regeringarne,
i stället för mot den gemensamma utländska
fienden. Följderna af detta fel hafva icke ute-
blifvit; Österrike har nyttjat sina våpens otvif-
velaktiga rätt och återeröfrat Lombardiet, be-
segrat och öfversvämmat Piemont, Modena,
Toscana, samt en del af Romagna. Italiens
frihet och oberoende hafva gått ett steg till-
baka. Den frisinnade reformens fiender hafva
i de begångna excesserna funnit kraftiga bevis
för sina satser, alla tänkande äro modlösa och
de lössläppta folkmassorna hafva genom mate-
riel makt blifvit förmådda att underkasta sig.
Då började Frankrike se sig om, huruvida icke
något litet af 1847 års förhoppningar skulle
kunna bli räddadt. Frankrike intervenerade,
för att hindra Österrike från att efter segern
vid Novara företaga någonting vidare mot de
stater, som förklarat detsamma krig. De ka-
tolska makterna hade i Gaöta förenat sig om
påfvens restauration, emedan dessförutan den
katolska enheten skulle upplösas och den redar
skakade moraliska verlden helt och hållet ramla.
Men derföre måste påfven vara helt och hållet
oberoende och icke återinsättas af Österrike
allena och genom Österrikes reaktionära poli-
tik. Man måste sålunda med våld uppehålla
Österrike, d. v. s. förklara det krig, hvilket
man icke gjort under ett mera gynnande till-
fälle, eller också måste man intervenera. Men
påfvens oberoende fick uti kyrkans och den
katolska enhetens intresse icke heller lida un-
der Frankrikes inflytelse.n
. Derefter uttalar Thiers, såsom förr blifvi
nämndt, ett fullkomligt gillande af franska re
geringens åtgärder i frågan, af Roms besättan
de, af pålvens s. k. motu-proprio, 0. s. v.
. Uppläsandet af detta utskottsbetänkande ga
anledning till ett häftigt tumult och till tal
rika afbrott; man drager häraf med skäl der
slutsatsen, att debatterna härom skola blifv:
temligen stormiga.
n—t—RN