Kalmera dig, kära Amalia, svarade lagmanen leende, L. är borta, men här ser du corpus delicti, vår lilla Cecilia. Åh, min söta unge, sade frun öfverväldigad af sin rörelse, chvilken glädje att se dig! Och den goda frun klef med bastanta steg fram till Cecilia och prässade henne mot sitt bröst: du kära barn, du är då si lik din saliga mor att jag ej kan se på dig utan tårar. Anton du, är det ej som salig Mathilda stode framför 0ss? Jo, mycket riktigt, svarade lagmanen helt tankspridd. Om någon är i de saligas boningar så är det hon,, återtog assessorskan suckande, Herre Gud så ofta som hon sade: kära Amalia,sade hon, jag har ej mer än en klenod att lemna efter mig, det är min lilla Cecilia, den testamenterar jag dig, du goda själ, må du bli hennes mor då jag är bortan. Fru Linden torkade sina ögon och lutade sig tillbaka i soffan. Jag vill påminna mig att min goda onkel här nästan sagt detsamma. Det har då gått med min mors testamente tvärt om som med vanliga sådana, att man godvilligt afstått det åt en tredje som haft intet anspråk alls derpår, smålog Cecilia med en min, som gjorde derna anmärkning till ett godsinnadt skämt, men lagmannens lurande blick tycktes ana någon hemlig mening deri, som assessorskan var alldeles okunnig om. Ja, du må väl säga det, sade hon djupsimnigt. Det gifs så många förhållanden bär i lifvet. Här kommer min son. Du ser här, min lilla Cecilia, den bäste son som finns, och den ifriga frun drog fram ifrån dörrn en blek yngling af ett sjukligt och förlöget utseende. Han bugade sig stumt, och Cecilia, som plåles af alt se hans blyghet, helsade honom med n gra vänliga ord för alt sedan draga upp