Kalmera dig, kära Amalia, svarade lagmanen
leende, L. är borta, men här ser du corpus
delicti, vår lilla Cecilia.
Åh, min söta unge, sade frun öfverväldi-
gad af sin rörelse, chvilken glädje att se dig!
Och den goda frun klef med bastanta steg fram
till Cecilia och prässade henne mot sitt bröst:
du kära barn, du är då si lik din saliga mor
att jag ej kan se på dig utan tårar. Anton du,
är det ej som salig Mathilda stode framför 0ss?
Jo, mycket riktigt, svarade lagmanen helt
tankspridd.
Om någon är i de saligas boningar så är
det hon,, återtog assessorskan suckande, Herre
Gud så ofta som hon sade: kära Amalia,sade
hon, jag har ej mer än en klenod att lemna
efter mig, det är min lilla Cecilia, den testa-
menterar jag dig, du goda själ, må du bli hennes
mor då jag är bortan. Fru Linden torkade sina
ögon och lutade sig tillbaka i soffan.
Jag vill påminna mig att min goda onkel
här nästan sagt detsamma. Det har då gått med
min mors testamente tvärt om som med van-
liga sådana, att man godvilligt afstått det åt
en tredje som haft intet anspråk alls derpår,
smålog Cecilia med en min, som gjorde derna
anmärkning till ett godsinnadt skämt, men lag-
mannens lurande blick tycktes ana någon hem-
lig mening deri, som assessorskan var alldeles
okunnig om.
Ja, du må väl säga det, sade hon djupsim-
nigt. Det gifs så många förhållanden bär i
lifvet. Här kommer min son. Du ser här,
min lilla Cecilia, den bäste son som finns,
och den ifriga frun drog fram ifrån dörrn en
blek yngling af ett sjukligt och förlöget utse-
ende.
Han bugade sig stumt, och Cecilia, som plå-
les af alt se hans blyghet, helsade honom
med n gra vänliga ord för alt sedan draga upp