säga förr än man förenat sitt öde med en mans
Dessa starka varelser, som anse för en vällust
att bräcka den ömtåliga blomman! Deras kär-
lek är så sjelfvisk, så hård. Ack, man åldras
hastigt under sådana pligtern, — en förfärlig
skräll i salen afbröt detta intrasslade föredrag.
Mannen, som betraktat taflorna på väggarna,
vände sig om och såg frågande på den förvir-
rade barnpigan, hvilken helt förstenad syntes
på tröskeln.
Hvad är det? Min Gud har något händt
barnen ? skrek den! ömma modern uppsprin-
gande. Pina mig ej till döds, säg fort. Ack,
vatten, ett glas vatten! och åter nedsjönk hon
på soffan.
Nej, bevarsp, svarade pigan hastigt, det var
så att medan jag såg till Cecilia, så tog Ebba
den der granna krukan med blomman uti och
slog, omkull den, så att den gick sönder.
Åbh, så obehagligt, suckade frun,vmen Gud
vare lof att ingenting hände barnet. Kära Ce-
cilia hur skall du kunna förlåta detta? tillade
hon med döende röst under det hon tömde
vattenglaset, som hennes man först nu presen
terade henne.
Cecilia svarade icke. Harm och ledsnad må-
lade sig allt för tydligt på hennes ansigte, men
innan man å någondera sidan hunnit säga nå-
sot vidare om saken, hördes bullret af en an-
kommande vagn. Barnflickan plockade hastigt
illsammans bitarna efter Porfyrurnan, som sam-
ma morgon gjort ägarinnan. så stor fröjd. Ce-
vilia ropade Stylin till sig och bad honom sätta
red det vingbrutna blomsterståndet i en n
åda. Barnen tystades så godt sig göra lät och
run ställde sig med kikaren för ögonen bakom
sardinen för att i dess skydd observera de an-
commande. .
Hvem i all verlden är detta, min söta Ce-
ilia?, sade hon helt öfverraskad, glömmande
nissödet med urnan för denna nya tilldragelse.