Han är en menniska, som jag alltför litet kän-
ner att kunna bedöma; men de drag, jag am-
lat af honom, skall jag meddela dig. Då din
mor var nära döden, kallade hon sin bror, den
enda anhörige hon ägde, till sig och bad ho-
nom taga vård om dig, emedan din fars sin-
nelag och äfven hans affärer ingåfvo henne far-
bågor och bekymmer för din framtid. Om
han lofvade det, vet jag ej; men att han al-
drig uppfyllde det, det vet jag tillräckligt. Se-
dan har jag flere gånger anträffat exempel, som
bevisa att han har ett förslaget hufvud, men
intet hjerta. Som ban alltid haft ganska då-
liga affirer, så väntade jag mig just att finna
honom främst på din visitlista. — Nu till
hans bref.,
Mitt goda barn!
Du torde knappt veta, att du har en mor-
bror och dertill en morbror som håller bjert-
ligt af dig. Min tystnad och frånvaro ursäk-
tar dig tillräckligt i detta fall. Men du bar
lefvat hos en god och förträfflig fosterfar, som
varit dig allt hvad du behöft som stöd och
beskydd, och jag uppsöker aldrig andra än
dem jag kan vara nyttig. . Ofverallt der jag
anser mig ötverflödig, drar jag mig tillbaka
Nu först då du möjligen — i en ställning som
för en ung qvinna är brydsam och farlig —
kan behöfva ett godt råd, nu vill jag sjelfmant
uppsöka dig, för att med detsamma jag upp:
fyller min egen önskan att gagna, äfven upp-
fylla ett löfte, som jag gaf din döende mor.
Således, mitt goda barn, är jag hos dig helt snart.
Anton Portsten.
Cecilia suckade blott och lade arbetet ifrån
sig. Jag måste väl rådgöra med Sara om
rum åt alla mina gäst
ster, sade hon nedslaget,
i det hon reste sig upp.
OCeh jag skall äfven tala med Sara om min
fesad