ECRRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin, den I Oktober 1849. (Slut från gårdagsbladet.) Deremot fattades väl i går det beslutet angåeade 8 105 (som bemyndigar ministeren att under kamrarnes frånvaro ansvarsfritt utfärda Förordningar med Laga kraft) att denna vådliga paragraf skul!e inskränkas; men inskränkningen är högst ofullständig och otillfredsstäl1-.nde, och på paragrafens upphäfvande var icke att tänka. I Andra Kammaren talade väl 63 lelarsöter för upphäfvandet; men de konservativa doktrinärerna, anf-rda af representanten Simon från Königsberg, genomdrefvo att ministeren fick fortfarande behålla lagstiftningsbefogenheten ,så ofta statens säkerhet så påkallar eiler.i allmän landsnöd och andra trängande fall, när kamrarne icke äro tillsammans — man finner lätt huru många utvägar för befogenhetens bruk, som erbjuda sig i dessa svälfvande och vidtomfattande vilkor! En-håll bake bief dock tillagd, som verkligen skulle ega någon kraft, under en på annat sätt tillkommen representation, nemiligen att de ministeriella lagarne icke få innehålla någonting grundiagsstridigt. Sålunda tror man sig betryggad, och har dsck ej ringaste trygghet, hvilket ministern vn Manteuffel också frimodigt förklarade. Ty nir en minister icke menar uppriktigt med konstitutionen, så stiftar den lagar efter sitt gidtycke och kan tryggt åberopa statens säkerht som skäl för behofvet af dem. Allt bero: hos oss på att rättskänslan, bos folket så väl som hos de styrande, måtte utvecklas och stärkas; och roten till vårt onda är den mot verkan af en sådan utbildning, som uppkommer från iminoraliteten och det uppenbart svekfulla bos våra byråkratoch soldat-furstar. med sina hofmän och kabinetter, hvilka allt jemt fortfara i den ganila macchiavellistiska an dan. Så länge detta icke ändras, kan något sonnt konstitutionellt sinne icke uppkomma hos oss, och i stället måste framtidens fruktansvärdaste fiende, skenkonstitutionalismen, utbilda sig vidare hos oss med hvar dag. De. mokratien ligger för närvarande alldeles förtrampad härstädes; man har kommit derhän att begagna uttrycket demokrat som ett öknamn, och att med detta, och smädeordet röd republiikan utmärka hvar och en, som hyser sjelfständiga åsigter och icke öppet och fullständigt fördömer året 1848 Regeringen är angripen af förföljelsesjuka: öfverallt anställer allmänna åklagaremakten högmålsprocesser, som framför allt hota embetsmännen. För några dagar sedan yttrades i Första Kammaren, af Cultus-ministern, att regeringen skall veta att göra sig af med dåliga subjekter inom lärooch preste-ståndetn. Dertill egnar sig ock förträffligt det nya tjenstemannareglementet, som med omedelbar afsältning, straffar de embetsmän, hvilka hysa regeringsfiendtliga tänkesätt; och huru detta reglemente tillämpas, derpå hade man prof just nyligen, och ett ibland de mest talande och tydliga. Öfverpresidenten i provinsen Brandenburg, hr von Patow, röstade, såsom representant i första kammaren, mot ministeren, i frågan om 108 8. När konungen sedan sammanträffade med hr von Patow, råkade denne illa ut. Vill ni rösta med venstern — täcktes H. M:t yttra sig — så sätt er icke på högra silan. Min regering kan icke tåla att mina empbetsmän taga parti mot mig, — I följd af denna vink begärde öfverpresidenten genast afsked; och fick det, men hvilken verkan händelsen måste äga på de embetsmän, som saknahr von Patows oberoende förmögenhetsomständigheter, kan man lätt förstå. Huru skall man komma till konstitutionella förhållanden i ett samhälle, der alla konstitutionella begrepp saknas till denna grad! Ett stort ondt hos oss, under den allmänna spänningen emellan parlierna är deras oförsonliga bitterhet, hvilken tycks skärpas ytterligare med hvar dag, icke blott i Berlin och alla andra städer, utan till och med på landet, nu mera. Och ju häftigare den å ena sidan yttrar sig genom förtryck och förföljelser, ju mera röjer den sig å den andra genom hårdnackadt motstånd. Det demokratiska partiets föreningar och möten skingras härstädes regelbundet af polisen och dess konstaplar, under de lumpnaste förevändningar, och man väntar att snart se dem formligen förbjudna genom någon ny kabinettsorder ; men i trots deraf vexer det demokratiska — eller folkpartiet, som det kallar sig — oupphörligt, och hvarje styrelsens felsteg, hvarje reaktionär åtgärd förstärker vidare detta anhang, som framtiden tillhör, och hvilket naturlig vis når sitt ändamål snabbare i samma mån, som det kan räkna martyrer och korsdragare. Geheimerådet von Waldeck, som var detta partis hufvudman i den med våld upplösta kammaren, sitter ännu alltjemnt i fängelse och skall i denna månad ställas inför assisrätten. Main väntar allmänt hans friande och det så mycket mer, som de bref, hvilka sades vara skrifna af honom och lades till grund för både anklagelse och häktning, hafva efteråt bevisats vara helt och hållet uppdiktade. I går såg man professorn i Estetiken vid universitetet i Bonn, d:r Gottfried Kinkel, föras igenom Berlin under stark militärbevakning, för att, sisom dömd till tukthusfängelse för sin återstående lifstid, insättas i Naugardten i Pommern. Kinkel var en bland ledamöterna i den förra riksförsamlingen härstädes; för öf