Jaf hr Rabe begagnade öfverskriften Historia Iromana, mera skulle tillfredsställa puristerna, Jom den hetat res romanaw, eller. historia Irerum romanaruion På detta område är slikt! icke en småsak. Åfven önskar hr B., att Ruddimanns ännu af ingen öfverträffade samlingar, som i vårt land synas vara föga kända, måtte, för den etymo!ogiska delen, rådfrågas af hvarjel llatinsk grammatikförfattare hos oss. — Vid hr! Callerholms bearbetning af den på sednare tidl i svenska skolorna så bekanta Kähnerska språkläran, har hr B. sina små item. Boken synes i visst fall utarbetad efter en åsigt, rakt motsatt den, som hr Rabe följt i afseende på laltinska formlärans inskärpande. Hr B. har i praktiken funnit sig befogad att något inskränka användandet af hr C:s exempel, och önskar äfven, att vid en kommande ny upplaga mera konseqvens måtte iakttagas vid exemplens förIsvenskning (så att t. ex. regimini icke på ena stället måtte öfversättas med J styrens, på det andra med J blifven besegradep). Ofversättningen af den danske författaren S. L. Rohmanns Skildringar ur den nyaste tidens Historia från julirevolutionen 1830 till närvarande tid anmäles af br S—s. Ref. säger med skäl: någorstädes måste historieskrifvaren börja, då han ej kan genomgå hela verldshistorien; och vi kunna då ej klandra den författare, som börjar den nyaste tiden me! ju lirevolutionenv. Rohbmann får af hr S—s emellertid icke bevis för någon utmärkt djupsinnighet, ej heller för någon ovanligt praktfull framställning,. — — Dock vitsordas, att ban hörer till den klass af författare, som gifva 211mänheten en lätt och underhållande läsning,. — — Kritiken måste erkänna värdet af det som en författare gjort, om den också skulle anse hans arbete ännu bättre, om han gjort ännu mera,. — — Hvad särskildt beträffar det kapitel, som handlar om Sverige, så kunde visserligen mycket vara att tillägga... men några gröfre fel, i afseende på det som omtalas, kunna vi (S—s) ej heller anmärkax. Sat sapientibus. Litteraturöversigten meddelar sist en kritisk anmälan af Clara Winqvist, social roman af C. W. Bergman. Såsom denna bok nyss utkommit, måste den hafva väckt en icke ringa uppmärksamhet, då den redan i Frey, som icke alltid gjort sig känd för att skynda, befinnes omtalad (af hr M. S.) och det på nära 8 sidor. Det incendiära, eller om man hellre kanske bör säga underliga elementet i denna skrift skulle man föranledas att tro icke vara obetydligt, då utom den visade ovanliga snabbheten i Frey, nästan alla pressens organer i Stockholm, och flere i landsorten, likaledes tagit den om händer. En god portion tadel har följt härmed; men förf. tör icke destomindre betrakta saken som en lycklig händelse för sig. Hr M. S. börjar sin rec:n genom anförande af följande ur hr B:s slutord: detta var således, min bok: en ohörd klagan i en opp-och-ned4 vänd verld; några varma suckar från en mens niskovänlig yngling i en känslolös tid,. Så — fortfar hr M. S. — karakteriserar förf. sjelf! sitt arbete, och det var i sanning väl att så I skett; ty ref. medger gerna, att han ej vet att : ange dess speciella, genomgående karakter. Hr M. S. gör emellertid en framställning af Clara!, Winqvist — hvars benämning roman är usur-s perad — och vidrör med detsamma också hr B:s öfriga skrifter. g Såsom förf., jemte berättelsen, här och der : tillika kastat blickarne på litteraturen, synner-q n f Aa TZ I tor MX HM Mm nm th Uh Ch OM J— fs —mn — FR BY DR Jr KE 1 RR RA ligen den svenska, för att se till hvad densamma utgjort och utgör till reparerande af nu-f tidens sociala byggnad, och bland annat isina I revyer på flera ställen talat mycket om hr a Almqvist, citerar hr M. S. äfven detta, och ri gör dervid den anmärkning (förmodligen motiverad från åtskilligt, som stått i ett parY Stockholmstidningar i detta ämne), att mån-; gen velat i C. W. Bergman se en närmare iden-!y titet (med hr ÅA.) än blott en trogen imitators; f och man vet ejo — fortfar han — om man s skall anse en dylik insinvation bekräftad eller I s fi motsagd, nemligen då man läser hvad i hrjf B:s bok står om hr A. Detta vore — tillägger hr M. S. med stort skäl — i ett fall det oförsyntaste, i ett annat det mest devuerade i litteraturen man kan påträffan. Oförsyntast af allt är det emellertid, att utan all faktisk grund s hafva framkommit med sjelfva insinuationen is om denna närmare identitet. Också har man 5 sett Posttidningen, der den först stod, genast återtaga den, och beriktiga sin framställning. Hr M. S:s totalomdöme om hr B:s bok tyckes ligga i följande ord: att förf. af Clara Winqvist är en af våra ifrigaste Neuererp . .. taga vi för afgjordt; det visar sig ej allenast af de förslag ptill förbättring af samhällsmedlemmarnes ställning, som han i sitt arbete framlägger, utan äfven i hans djupa missnöje med hbittillsvaran,de förhållanden. Hr B.är i sanning inte god, då han talar om sina samtida. Förf. är äfven pganska dyster, och, vi tillägga det med nöje, ganska lycklig, då han beskrifver något misspförhållande, något förvändt eller olyckligt inom psamhället. Hr M. S. anför derpå, för att bevisa sitt fällda omdöme, en skildring (ur 2:dra 0 delen) af en fattig arrendator, hvars tillstånd C och hemlif här skildras. hå Frey slutar denna gång med Notiser om sk len Arktiska expeditionen. Ett bref anföresso rån J. Richardson, hvilket lemnar några upp-d ysningar om den försvunne sir John Franklin och hans följeslagares öde. Notisen är hemtad åt ir Athengum, som för den 14 Juli meddelar si lenna till engelska amiralitetet ingångna skrifty velse, från befälhafvaren för den expedition,vi vilken blifvit af regeringen utskickad för attta itforska hvart Franklin och hans folk tagitfö vägen. Äfven förekommer en liten underrätelse om lady Franklins ansökning hos Ameri-!a PRE-0FÖ Me rn öFmrmfAS kanska regeringen. nä Arbetets Fordringar, ett Utkast om våra plig-sti ter mol underordnade; efter Engelskan. 50 (Slut från Je 240.) hy Välvilians sfora Och mäktiga nens Loo me