dan är vår tids s.k. tendensrigtning i vitterhetlen Att ett sådant uppfattningssätt är vanligt, ja till och med det vanliga nu för tiden, kännen j; att det ä ytligt, flackt, prosaiskt, ovärdigt och förnedrandi för konsten, med ett ord falskt, torden j äfven inse i alla händelser skola vi i det följande få tillfälle at! bevisa det.n Ett annat ställe, af vigt och betydelse fö: att djupare inse hvad hr M. vill i hithörande ämnen, läser man i följande tänkvärda stycke Konsten är menniskan elier rättare menskligheten nödvändig liksom religionen är det. Ty menniskan vill äfven åskåda idten, det gudomliga, alldenstund detta kan uppenbara sig för henne genom åskådningen; hon vill göra det emedan hon måste det, och hon måste det, emedan hon måste allt som hon enligt sitt väsende kan, d. v. s. allt som ligger inom hennes väsen och som måste göras gällande för detta väsendes utveckling till förnuftig verklighet. Hon underkastar sig så mycket heldre denna nödvändighet, som det gudomliga genom konsten uppenbarar sig för henne i en form, hvarmed hon såsom naturväsen måste vara mest förtrolig. Hon upp fattar detta gudomliga och eviga här genom sina yttre sinnen eller ställer det framför sin föreställning genom fantasien och dricker utan all möda i ymniga drag af idtensfullhet. Denna ideens yttringsform, såsom skönhet, är menniskan, såsom naturlig, så mycket kärare som den sjelf ännu är i viss mån naturlig eller innebär en reflex af det naturliga. Menniskan såsom förnuftigt åskådande tillämpar idens bestämningar redan på den yttre naturen, hvilken till en viss grad är genomträngd af iden och analog med denna. Hon finner naturen sjelf i vissa af dess uppenbarelser skön, och i och med det samma som hon är i stånd att betrakta naturen ur denna synpunkt, har hon äfven, ehuru naturlig hon är, redan tillika ställt sig i ett andligt förhållande till naturen. Denna betraktelse af naturen från sidan af dess skönhet, har genom den i naturen lefvande, omedelbart förhandenvarande ide, som denna naturskönhet tillkännagifver, väckt menniskans tanke på iden af det Sköna såsom sådant och drifvit henne att äfven framställa det sköna såsom blott skönt, utan alla naturliga eller andra ändamål än det att vara skönt. Deraf uppstod Konsten. Så linge menniskan bibehåller detta sinne för skönhet, denna natursida af sin förnuftighet, skall konsten icke upphöra att för henne hafva sitt höga värde. Och hvilken oöfvervinnerlig, outplånlig giltighet detta sinne för skönheten, hvilket kan öfvergå till kärlek, till dyrkan af det sköna, eger för menniskan såsom på en gång naturlig och förnuftig, det fortfar hon att ådagalägga genom sitt förhållande äfven vid sådana handlingar, som eljest synas tillhöra kretsen af hennes naturliga tillvaro. Detta sinne för det sköna lemnar menniskan, så vida hon eger blott den lägsta grad af odling, icke utan afseende, när det är fråga om att tillfredsställa vissa af hennes blott praktiska begär. Hon låter detta begär bestämmas af något, som icke längre är blott naturligt utan tillika andligt och som följaktligen icke såsom sådant kan tillfredsställa detta begär. Det är också endast genom denna hänsyn till det andliga och idtella som sådana omedelbara, i grunden blott naturliga drifter kunna förädlas och upphöra att vara menniskan såsom förnuftigt väsen fullkomligt ovärdiga. — I sådant afseende har man med rätta kunnat säga att Konsten är folkens första uppfostrarinna. Det är den som för menniskan först öppnat ett andligt lif genom att i Skönheten försona sinnlighetens böjelser med andens kraf. Men så länge Skönheten fortfar att öfva denna inflytelse på menniskan äfven i hennes lägre odlingsgrader, så länge skall också Konsten fortfara att vara henne en mild uppfostrarinna till andeligt lif, en förtrolig ledsagarinna till det gudomligas sanning, och hon skall ej erkänna sig kunna umbära den förr än hon upphört att kunna sinnligen åskåda eller fantasirikt känna de idealiska gestalter, som redan genom hennes natursida leda henne att inträda i Idens eviga verld. I den Litteraturöfversigt, som följer på Freyhäftets egentligen afhandlande del, recenseras först P. A. Munchs nyligen utkomna, märkvärdiga skrift om Forn-svenskans och Fornnorskans språkbyggnad. Då vi snart för egen räkning komma att yttra några ord om detta arbete, hafva vi icke nu vidare skäl att upptaga hvad rec:ten i Frey (D.) säger derom. Sedermera kommer Frey till O. F. Tullbergs edition (i 26 akademiska dissertationer) af den Syriska munken i klostren Zukenin och Kinnesrin Dionysii Telmahharensis verldshistoria eller kronik, hvars första bok (sträckande sig till Konstantin den store) blifvit kritiskt afskrifven från ett manuskript i Vaticanska bibliotheket och försedd med noter af hr T. För den arameiska litteraturens vänner måste arbetet vara välkommet, likasom det utgör ett bevis på hr prof. T:s arbetsamhet, och en bland frukterna af hans utländska resor. P. E. Svedboms Elementarkurs i Tyska språket, efter en ny plan finner ref. (—GB—) sammanfattad med sällsynt urskillning. Det är strängt methodiskt och har derigenom syskontycke med förf:s öfriga läroböeker. Den nya plan, hvarefter hr S. skrifvit sin elementarkurs, utgår hufvudsakligen derpå, att man vid elementarundervisningen bör begynna, icke med det abstrakta, utan med det konkreta, samt att de prof, som skola inleda nybegynnarens första bekantskap med ett språk, icke böra utgöras af lösryckta ord och satser, utan af sammanhängande stycken; samt slutligen, att jemte den muntliga undervisningen mellanradig öfversättning lämpligast användes att underlätta och öfvervinna svårigheterna vid den första tydningen. Allt detta underskrifva vi desto benägnare, som det i allmänhet utmärker Nya Elementarskolans under flera år pröfvade och såsom godt befunna system för första språkundervisningen. A. Th. Bergiti Lärobok i elementerna af Fysiken behandlas i en temligen utförlig kritik af å—M. Hr A. har häruti den förtjensten, att vindicera nyttan och nödvändigheten afl Daturvetenskapernas studium. Öfvertygelsen härom, redan uttalad i drottning Christinas Skol-ordning, har ännu i denna stund gjort sig ganska litet gällande de facto i våra skolor, och får för det mesta nöja sig med att skyllra i våra uppfostringskommitteers betänkanden. Orsaken till detta. förhållande, säger hr Å. vidare, torde till någon del böra sökas i bristen på tjenliga läroböcker; men denna brist, mindre orsak än följd, torde ej förr blifva fylld, än fysiken blifvit ett sjelfständigt läroämne vid skolorna. Häruti har han säkert rätt. andra och utan tvifvel vigtigaste orsaken, fortfar hr Å,, har varit brist på tid; men detta hinder bör hädanefter icke finnas åtminstone Den.