dan är vår tids s.k. tendensrigtning i vitterhetlen
Att ett sådant uppfattningssätt är vanligt, ja till och
med det vanliga nu för tiden, kännen j; att det ä
ytligt, flackt, prosaiskt, ovärdigt och förnedrandi
för konsten, med ett ord falskt, torden j äfven inse
i alla händelser skola vi i det följande få tillfälle at!
bevisa det.n
Ett annat ställe, af vigt och betydelse fö:
att djupare inse hvad hr M. vill i hithörande
ämnen, läser man i följande tänkvärda stycke
Konsten är menniskan elier rättare mensklighe-
ten nödvändig liksom religionen är det. Ty men-
niskan vill äfven åskåda idten, det gudomliga, all-
denstund detta kan uppenbara sig för henne genom
åskådningen; hon vill göra det emedan hon måste
det, och hon måste det, emedan hon måste allt som
hon enligt sitt väsende kan, d. v. s. allt som ligger
inom hennes väsen och som måste göras gällande
för detta väsendes utveckling till förnuftig verklig-
het. Hon underkastar sig så mycket heldre denna
nödvändighet, som det gudomliga genom konsten up-
penbarar sig för henne i en form, hvarmed hon så-
som naturväsen måste vara mest förtrolig. Hon upp
fattar detta gudomliga och eviga här genom sina yt-
tre sinnen eller ställer det framför sin föreställning
genom fantasien och dricker utan all möda i ymniga
drag af idtens- fullhet. Denna ideens yttringsform,
såsom skönhet, är menniskan, såsom naturlig, så
mycket kärare som den sjelf ännu är i viss mån
naturlig eller innebär en reflex af det naturliga.
Menniskan såsom förnuftigt åskådande tillämpar
idens bestämningar redan på den yttre naturen,
hvilken till en viss grad är genomträngd af iden
och analog med denna. Hon finner naturen sjelf i
vissa af dess uppenbarelser skön, och i och med det
samma som hon är i stånd att betrakta naturen ur
denna synpunkt, har hon äfven, ehuru naturlig hon
är, redan tillika ställt sig i ett andligt förhållande
till naturen. Denna betraktelse af naturen från si-
dan af dess skönhet, har genom den i naturen lef-
vande, omedelbart förhandenvarande ide, som denna
naturskönhet tillkännagifver, väckt menniskans tanke
på iden af det Sköna såsom sådant och drifvit henne
att äfven framställa det sköna såsom blott skönt,
utan alla naturliga eller andra ändamål än det att
vara skönt. Deraf uppstod Konsten. Så linge men-
niskan bibehåller detta sinne för skönhet, denna na-
tursida af sin förnuftighet, skall konsten icke upp-
höra att för henne hafva sitt höga värde. Och hvil-
ken oöfvervinnerlig, outplånlig giltighet detta sinne
för skönheten, hvilket kan öfvergå till kärlek, till
dyrkan af det sköna, eger för menniskan såsom på
en gång naturlig och förnuftig, det fortfar hon att
ådagalägga genom sitt förhållande äfven vid sådana
handlingar, som eljest synas tillhöra kretsen af hen-
nes naturliga tillvaro. Detta sinne för det sköna
lemnar menniskan, så vida hon eger blott den läg-
sta grad af odling, icke utan afseende, när det är
fråga om att tillfredsställa vissa af hennes blott prak-
tiska begär. Hon låter detta begär bestämmas af
något, som icke längre är blott naturligt utan tillika
andligt och som följaktligen icke såsom sådant kan
tillfredsställa detta begär. Det är också endast ge-
nom denna hänsyn till det andliga och idtella som
sådana omedelbara, i grunden blott naturliga drifter
kunna förädlas och upphöra att vara menniskan så-
som förnuftigt väsen fullkomligt ovärdiga. — I så-
dant afseende har man med rätta kunnat säga att
Konsten är folkens första uppfostrarinna. Det är
den som för menniskan först öppnat ett andligt lif
genom att i Skönheten försona sinnlighetens böjelser
med andens kraf. Men så länge Skönheten fortfar
att öfva denna inflytelse på menniskan äfven i hen-
nes lägre odlingsgrader, så länge skall också Konsten
fortfara att vara henne en mild uppfostrarinna till
andeligt lif, en förtrolig ledsagarinna till det gudom-
ligas sanning, och hon skall ej erkänna sig kunna
umbära den förr än hon upphört att kunna sinnli-
gen åskåda eller fantasirikt känna de idealiska ge-
stalter, som redan genom hennes natursida leda henne
att inträda i Idens eviga verld.
I den Litteraturöfversigt, som följer på Frey-
häftets egentligen afhandlande del, recenseras
först P. A. Munchs nyligen utkomna, märk-
värdiga skrift om Forn-svenskans och Forn-
norskans språkbyggnad. Då vi snart för egen
räkning komma att yttra några ord om detta
arbete, hafva vi icke nu vidare skäl att upp-
taga hvad rec:ten i Frey (D.) säger derom.
Sedermera kommer Frey till O. F. Tullbergs
edition (i 26 akademiska dissertationer) af den
Syriska munken i klostren Zukenin och Kin-
nesrin Dionysii Telmahharensis verldshistoria
eller kronik, hvars första bok (sträckande sig
till Konstantin den store) blifvit kritiskt af-
skrifven från ett manuskript i Vaticanska bi-
bliotheket och försedd med noter af hr T.
För den arameiska litteraturens vänner måste
arbetet vara välkommet, likasom det utgör ett
bevis på hr prof. T:s arbetsamhet, och en bland
frukterna af hans utländska resor.
P. E. Svedboms Elementarkurs i Tyska
språket, efter en ny plan finner ref. (—GB—)
sammanfattad med sällsynt urskillning. Det är
strängt methodiskt och har derigenom syskon-
tycke med förf:s öfriga läroböeker. Den nya
plan, hvarefter hr S. skrifvit sin elementar-
kurs, utgår hufvudsakligen derpå, att man vid
elementarundervisningen bör begynna, icke
med det abstrakta, utan med det konkreta,
samt att de prof, som skola inleda nybegynna-
rens första bekantskap med ett språk, icke
böra utgöras af lösryckta ord och satser, utan
af sammanhängande stycken; samt slutligen, att
jemte den muntliga undervisningen mellanra-
dig öfversättning lämpligast användes att un-
derlätta och öfvervinna svårigheterna vid den
första tydningen. Allt detta underskrifva vi
desto benägnare, som det i allmänhet utmärker
Nya Elementarskolans under flera år pröfvade
och såsom godt befunna system för första
språkundervisningen.
A. Th. Bergiti Lärobok i elementerna af Fy-
siken behandlas i en temligen utförlig kritik
af å—M. Hr A. har häruti den förtjensten,
att vindicera nyttan och nödvändigheten afl
Daturvetenskapernas studium. Öfvertygelsen
härom, redan uttalad i drottning Christinas
Skol-ordning, har ännu i denna stund gjort sig
ganska litet gällande de facto i våra skolor,
och får för det mesta nöja sig med att skyllra
i våra uppfostringskommitteers betänkanden.
Orsaken till detta. förhållande, säger hr Å. vi-
dare, torde till någon del böra sökas i bristen
på tjenliga läroböcker; men denna brist, min-
dre orsak än följd, torde ej förr blifva fylld,
än fysiken blifvit ett sjelfständigt läroämne vid
skolorna. Häruti har han säkert rätt.
andra och utan tvifvel vigtigaste orsaken, fort-
far hr Å,, har varit brist på tid; men detta
hinder bör hädanefter icke finnas åtminstone
Den.