Den kristna högfärden, (Ur Öresundsposten.) Få saker skulle i våra dagar lemna ett rikare ämne för betraktelser, så vida någon kände sig böjd att härmed allvarligen nagelfara, än den kristna högfärden. Det är endast en alltför vanlig erfarenhet, att folk, blott derför att de bära det kristna namnet, anse sig förmer än hela den öfriga verlden. Dessa missionsifrare, dessa zelotiska omvändare, alla dessa, som göra affärer, i kristendomen, hur se de icke huldsaligt medömkande ned på den okristnade mensk ligheten, hur -rycka de icke gudsnådligt på axlarna åt islamismen, hur ömt intressora de sig icke för de arma judarnes omvändelse, hur smärtsamt lida de icke vid blotta tanken på de stackars hedningarna, hvilka, solande sig under sina palmer, icke ana något af allt det uppbyggliga i katekesförhör och i postillor ! För dessa kristendomens egoister är oftast den kristna metoden, den kristna, så till sägandes, uniformen allt, och de vilja icke erkänna att det inre, det väsendtliga, det eviga i denna samma kristendom är något, som står att finna öfverallt, utan afseende på bekännelser och dogmer, i hvarje osku!dsfullt hjerta, hvarje hederligt bröst, hvarje ädlare instinkt. Vi hafva blifvit här speciellt ledda till denna reflexion genom ett politiskt faktum, som i detta ögonblick utgör föremålet för hela den europeiska pressens synnerliga uppmärksamhet. Nägra tappre, hvilka nyligen bland Ungerns skogar och berg offrade sig för måhända den heligaste och dessutom mest inflytelserika sak, som någonsin ulagerats i vår verldsdel, hafva, krossade af öfvermakten, med möda räddat ett sorgligt lif genom av flykta till Turkiet. Österrike och Ryssland, icke nöjda med att hafva vunnit sitt spel, att hafva åter för en stund kufvat den ungerska friheten och patriotismen, sträcka sina blodiga klor i vildt hämndbegär efter dessa arma flyktingar i främmande land. De hafva Jagt sina förenade svärd på vägskålen och hotat med ett nyt! krig, så framt Turkiet icke godvilligt utlemnade deras omenskliga bödelslusta dessa ytterligare offer. De hafva med slukande blickar sökt dem i deras un