Br RR Sn nn plåder och bifallsrop. REVY AF TIDNINGARNE. Vår goda kollega Posttidningen har i går slagit på stort med något som den kallar politiska anekdoter efter Times,. Dessa anekdoter innefatta några utdrag ur den engelska tidningen the Times, som lära fallit Posttidningen synnerligen på läppen, emedan man der trakteras med åtskilligt i den riktigt högkonservativa smaken. Så t. ex. får man först till lifs en heidundrande puff för fältmarskalken Radetzky jemte en berättelse om en rörande scen emellan den åldrige krigaren och den unge kejsaren, samt beskrifning på den sednares varma tacksamhet för de stora tjenster, som den gamle gjort kejsarehuset och fosterlandetp. Helt ömt anföres härvid huru Radetzky, när kejsaren tackat honom, svarat att hans tid nu avore förbi och således icke kunde motsvara ögonblickets och framtidens kraf, men att det hade föga att betyda. Ty kejsaren hade bland sina tiligifne en man med den upphöjdaste och ädlaste karakter, som fältmarskalken någonsin träffat under sin åttioåriga lefnodsbana; och om monarken ville lyssna till hans råd, så skulle säkert dess regering blifva lyckosam. Denne man var Jellachichy 0. s. v. Vidare heter det: Banen inkom i detsamma och kejsaren upprepade för honom fältmarskalkens ord, och uppmanade honom att uttala sina åsigter. I ett lika öppet, som kraftigt och vältaligt språk, förordade Jellachich den konstitutionella friheten och uppmanade kejsaren att bokstafligen hålla hvarje till dess undersåtare gifvet löfte, — på ett sätt som intog alla närvarande. I mycket passande ordalag tackade kejsaren för de lemnade råden, och det var omisskänneligt att banens ord fullbordade hvad marskalkens rekommendation begynt. Är icke detta bra vackert synnerligen bredvid underrättelserna om anstalterna för grefve Ludvig Batthyanyis och andra ungerska ädlingars upphängande? Ett rykte vill veta, att berättelsen under det den öfversattes väckt ett så djupt intryck, ända till tårar, att våta fläckar ännu efteråt här och der synts i Posttidningsbyrån. Huru härmed förbåller sig känna vi ej närmare; men det vissa är, att Posttidningen försäkrar oss på Times trovär: dighet, att det emottagande som Radetzky rönt af Wiens invånare, öfvergick allt hvad Skorrespondenten sett i något land vederfaras någon annan; och, för att gifva denna försäkran en ytterligare klämm hos sitt svenska Posttidningspublikum, bedyrar Posttidningen tillika, att Times ,eljest visst icke är partisk för österrikarne och deras generaler; nej gudbevars! Så skrifver Posttidningen historien, och detta lilla postskriptum till dess relationer om ungerska kriget har synts oss väl förtjent att omnämnas. För alla, som under det förflutna och innevarande året följt the Times och dess politiska artiklar, är det eljest ingalunda obekant att den tidningen under hela ifrågavarande tid serdeles utmärkt sig för en häftigt reaktionär ton, för oupphörliga utfall emot frihetens sak, vare sig i Frankrike, Italien, Tyskland eller Ungern; att den specielt ansetts hafva stått i de närmaste förbindelser med furst Metternich allt sedan hans ankomst till England och hafva varit sufflerad af honom och Guizot ömsom, samt att Times öfverhufvud varit en organ för hela det aristokratiska motståndet emot reformer både i politik och finanser, äfven hvad sjelfva England beträffar. Men det är billigt, att sådana egenskaper skulle destomera rekommendera ett sådant blad hos vår Posttidning och af den sednare anses innebära de mest lysande prof på opartiskhetn. Vill man se ett annat litet exempel på en gång af ädel oväld och af liberalitet, så behöfver man blott titta några rader längre ned i Posttidningen på en annan godbit ur Times, förmodligen framplockad ur något annit nummer, och hvaruti det engelska dunderbladet gör följande eleganta beskrifning på en af Englands utmärktaste talare och parlamentsledamöter, men som har det missödet att tillhöra de liberala och på köpet varit med i fredskongressen, nemligen hr Bright: Hr Brights hållning och röst liknar fullkomligt en båtkarls, som manar ut en prisbelönt boxare, eller en jernvägsarbetare;, som bjuder ut en polisbetjent. Han qvittrar lika vackert rörande freden, som ett lejon ryter om kärlekenn, 0. s. v. Är det icke elegant? I parenthes torde hr Theorell hafva godheten insamla detta ibland bevisen för sitt häromdagen gjorda påstående att personer aldrig nämnas eller angripas i engelska och fransyska tidningar.