UTRISES.
FRANKRIKE.
De med den sednaste posten mottagna fran:
ska tiderna innehöllo nästan intet af större
vigt. Man börjar emedlertid anse det för sä-
kert, a? Fälloux ämnar utgå ur ministeren,
så snart diskussionen i lagstiftande församlin-
gen om romerska frågan förekomrmit, i hvilken
sak han säges vara ense med sina embetsbrö-
der, hvi! la ämna försvara påfvens mani-
fest med åsidosättande utaf presidentens hand-
bref af den 18 Aug. Man tror derjemte att
hela ministeren skall begagna tillfället af Fal-
louxs afgång för att begära afsked och man
nämner nästan öfverallt Mol såsom den blif-
vande konsetipresidenten.
En korrespondent meddelar följande mini-
sterlista: Moe president och utrikesminister;
Maleville inrikesminister; Benoist dAzy finans-
minister: Daru för offentliga arbeten; Fould
för handen, Falloux för undervisningen, du
Petit-Thouuars sjöminister och Schramm krigs-
minister.
Lagstiftande församlingens session den 8 Ok-
tober var icke heller af stor betydenhet. Föl-
jande daven skulle Versigny, af venstra sidan,
interpellera inrikesministern Dufsure angående
flera embetsmäns afsättning.
Grefve Mornay, f. d. franskt sändebud i
Stockholm, lärer, om man får tro la Pressex,
blifva utnämnd till ambassadör i Madrid.
Journal des Dåcbats, berättar, att man på
flera ställen i provinserna nattetid uppslagit
upproriska plakater: så t. ex. i Ancerville,
hvarest man i ett sådant anslag under öfver-
skriften sod grundsats, lofvar folket allt godt,
om det blott använder guillotinen för att ut-
rota adeln och presterskapet; i Vouziers (An-
dennerdepartementet) hade ett plakat under-
rättat franska folket, att en kommittå bildat
sig bland bergpartiet, åsyftande delning af egen-
domen, samt att det var förbudet för hvar
och en att insamla skörden, förr än delningen
egt rum; i Tulle hade man sett en med rödt
bläck skrifven proklamation, som under öfver-
skriften: Spådom om en röd republik, inne-
höll följande förteckning öfver de män, af hvilka
den franska regeringen skulle bestå den 3 Ja-
nuari 1850: Ledru Roilin republikens presi-
dent, Raspail vicepresident, Lagrange, Louis
Blanc, Pierre Leraux, Proudhon m. fl. mini-
strar. Samma tidning tillägger i detta afseende:
Allt detta är visserligen högst narraktigt;
men då man sammanhåller dessa agitations-
medel, som begagnas på många ställen, så kan
man likväl icke underlåta att häri se ett af
dessa försök, som synas vanvettiga, men icke
dessmindre ofta nog dölja farliga planer.
Hur litet ministeren kan lita på majoriteten
visar sig bäst af det konservativa partiets tid-
ningar. Det är i synnerhet inrikesministern
Dufaure som är föremål för deras anfall. Man
förebrår honom isynnerhet derför att han icke
afsätter en hop embetsmän, hvilkas åsigter an-
ses vara alltför demokratiska. Sjelfva Consti-
tutionnel innehåller härom en lång artikel och
förmanar ministern att afskeda sådana embets-
män. För öfrigt prisas ministerens hållning af
sistnämnde blad.
Om prinsen af Joiaville yttrar la Presse
följande:
Hvem är det, som Frankrike helst kommer
Re i Söt NE a I YA RE RN AR FERRARI AE