5 RM
Se Walfrid!, sade den unga flickan, utsträc-
kande handen och med strålande ögon betrak-
tande nejden nedanföre — se hur skönt vårt
lilla hem är. Ack! finns det någon fläck på
jorden så grön, så blomstrande, der solen ly-
ser så varmt, der fåglarne sjunga så gladt
noch luften är så ren som här? Och denna
plilla boning så lugn, så ljuf, tillade hon med
förtjusning, kyssande sina fingerspetsar och ka-
stande denna hyllning ut i rymden — den
hvilar så mjukt, nedbäddad i dalens doftande
famn, som ett skimrande fågelägg i ett bo af
grönskande mossa, hvilket kärleken byggt i
en blomsterbuskes skydd; och der längre bort
ligga strödda i bergen alla dessa små kojor,
hvilkas innevånare höra oss till: vid bvart och
ett af dessa trefliga hem växa blommor, och
glada rödkindade barn leka vid dess dörr.
Hur herrlig jorden är, hur lyckliga dess barn !
Det är din ålders lyckliga företrädesrätt att
se allt ifrån solsidan, smålog den gamla herrn
med en varm och melankolisk blick på tala-
rinnan, må du alltid få behålla den.,
Du säger det der, som om det skulle fin-
nas mycket mörker på den andra sidan.
Det kan allt hända det, svarade han torrt
med en godmodig ironi.
Ack! hvad gö: iet mig. Jag skall akta mig
att titta in i skuggan. Jag har lefvat så
länge utan att öfverstiga dessa berg. Jag skall
aldrig, aldrig göra let. Om det finns en verld
der bakom, som äflas i oro och mörker, i dik-
tade sorger och verklig nöd, så vill Jag ej
tänka derpå.n
Det gör du också rätt in, sade Walfrid gläd-
tigt. Om det kommer en tid då du måste
det, så är det tillräckligt att tänka derpå då.,
oMen hvarför skulle det komma en sådan
tid? Det förskräcker mig alltid då du talar
om en förändring., I
pPörändringar äro dock alltid möjliga. Och!