derföre mer än loflig enfald, att på allvar vänta sig en opartisk redogörelse från detta håll. Och likväl har det just utgjort de reaktionära bladens noblaste fasoner, att med de så kallade officiella wienernotiserna, såsom stortrum!, sticka af de arma demokratiska ungerska hackorna?! Men följden af detta sätt att redogöra för dagens händelser, har blifvit en så grof vanställning af de ungerska tilldragelserna, att men knappast under sednare tider sett exempel på något dylikt. Vi hafva med noggrannhet följt Posttidningens referater, utan att kunna finna något spår till en sanningsenlig skildring af alla de skändliga kabaler, som blifvit af reaktionsligan upp spunne och utagerade mot Ungern. Vi uppmana Posttidningen att, så vidt den kan åstadkomma en skymt af motbevisniug, icke undandrsga publiken en hänvisning till de ställen, der den egnat sanningen en skyldig gärd, i detiz hänseende. Vi uppmana henne med itater styrka, att hon lagt i d gen alla, eller on enda, af de nedriga hofintriger och förrädiska stämplingar från reaktious-partiets sida, hvarom vi i det föregående gjort en i et fell alltför skonsam och moderat Ining! Vi skulle tro, alt en sådan bevisning kommer att falla sig svår för vår kollega; ty för oss har det varit fåfängt använd möda, att i dess spalter efterforska en sannfärdig skildring af Jellacies alla stämplingar. Men intiilldess Posttidningen visat, att hon iche; för den svenska allmänheten fördolt kamarillans nedriga kabaler och Jellecies utförande, till en väsendtlig del, af reaktionsligans pla-. ner, torde bon ursäkta, att vi förklara henne; skyldig till en grof vanställning och förfalskning af den ungerska revolutionens historia. Vi anse oss hafva så mycket större skäl härtill, som vi ännu hafva i friskt minne all den! rökelse, som af det officiella bladet blifvit offrad åt förrädaren Jellacie, under det Kossulh och de öfriga ungerska patrioterna, samt Bem och Dembinski, blifvit öfverhöljda med de nedrigaste och infamaste beskyllningar. Hvar och en, som har tillgång till Posttidningen, kan lätt öfvertyga sig om sanningen häraf, och den officie!le skall ej kunna jäfva våra ord. Ingen erkeskälm har i de reaktionära bladen varit föremi! för ett gröfre, ett skonslösare tadel, än Ko-u!th; och om blott en hundradedel af alla de äreröriga beskyllningar, som af den ministeriella wienerpressen blifvit riktade mot denne för sitt fosterlands frihet och ära sig uppoff.ande man, innefattat någon sanning, så skulle hvarje hederlig karl blygas att stå i förbindelse med en sådan eländig skurk, som väfven!yraren, agitatorn och rebellen Ludvig Kossuth, hvilken likväl, allt desta förtal till trois, ännu i denna stund är älskad och ärad af det ungerska folket, samt af hela Europa beundrad såsom en af 1848 års revolutions utmärktaste och ädlaste kämpar. Huru vill då Posttidningen rättfärdiga sitt beteende att efter wienerbladen upprepa alla de skamliga lögner, som Kossuths bätskaste fiender satt i omlopp, under det den svekfulle kroaten Jellacie oupphörligt framställes i den fördelaktigaste dager. Hvem måste icke t. ex. barmas, då man — efter den kedja förräderi och svek, hvartill Jellacic gjort sig skyldig, alltifrån det kroatiska upprorets anstiftande ända till hans deltagande i Wiens stormning — i Posttidningen läste följande kostliga notis: Jellacic har mottagit tvenne adresser, den ena från Berlin, den andra från provinsen Sachsen, som ultrycka beundran för hans handlingssält. Jemför man nu härmed skildringen öfver Kossuths afresa från Pesth till Debreczin, vid den österrikiska armeens annalkande, hveruti han framställdes såsom en äfventyrare, som vid sin flykt stulit med sig den ungerska kronan och andra dyrharheter, så har man ett eklatant exempe! på den rättvisa, som varit en följd af den oflicielles blinda efterapning al wienerpressens samvetslösa taktik. — Aldrig torde väl också tryckpressen blifvit skamligare missbrukad tili äreskändande anfall mot enskilda och offentliga personer! Nästan alla revolutionens ledare, blomman och kärnan af allt hvad un gerska folket ägde ädlast och ypperst, hafva blifvit säpade i den reaktionära dyn. Ja, man har gått så långt, i partihätskhet, att icke ens familjens helgedom blifvit skonad från smutskastning. Hvem har till exempel icke med vämjelse vändt sig bort från det ömkliga försöket, att, då reaktionsligan ej förmådde med sina smädelser beröfva Kossuth Europas aktning, äfven i det ögonblick då hans storartade verk störtade tillsammans, genom ett cyniskt anfall mot hans högsinnade maka, med det skändliga förtalets galla förgifta den enda fröjd, som var honom öfrig efter Ungerns fall: hans husliga lycka och frid? Och huru långt har ej partihätskheten. hänfört det svenska blad, som med skadeglädje meddelat den äreskändande fabel, hvaruti Kossulhs maka skildrades sisom en Messalina!? Och likväl redigeras detta blad af en man, som bekläder en professorsstol vid landets förnämsta lärosäte! (Forts. följer.) EORRESPONDENS-ARTIKEL. Paris den 29 Sept. ) Om tvenne: degar upplefva vi den lyckan att åter få se den lagstiftande församlingen