derföre mer än loflig enfald, att på allvar
vänta sig en opartisk redogörelse från detta
håll. Och likväl har det just utgjort de reak-
tionära bladens noblaste fasoner, att med de så
kallade officiella wienernotiserna, såsom stor-
trum!, sticka af de arma demokratiska ungerska
hackorna?! Men följden af detta sätt att re-
dogöra för dagens händelser, har blifvit en så
grof vanställning af de ungerska tilldragelserna,
att men knappast under sednare tider sett ex-
empel på något dylikt.
Vi hafva med noggrannhet följt Posttidnin-
gens referater, utan att kunna finna något spår
till en sanningsenlig skildring af alla de skänd-
liga kabaler, som blifvit af reaktionsligan upp
spunne och utagerade mot Ungern. Vi upp-
mana Posttidningen att, så vidt den kan åstad-
komma en skymt af motbevisniug, icke un-
dandrsga publiken en hänvisning till de stäl-
len, der den egnat sanningen en skyldig gärd,
i detiz hänseende. Vi uppmana henne med
itater styrka, att hon lagt i d gen alla, eller
on enda, af de nedriga hofintriger och
förrädiska stämplingar från reaktious-partiets
sida, hvarom vi i det föregående gjort en
i et fell alltför skonsam och moderat
Ining! Vi skulle tro, alt en sådan be-
visning kommer att falla sig svår för vår kol-
lega; ty för oss har det varit fåfängt använd
möda, att i dess spalter efterforska en sann-
färdig skildring af Jellacies alla stämplingar.
Men intiilldess Posttidningen visat, att hon iche;
för den svenska allmänheten fördolt kamaril-
lans nedriga kabaler och Jellecies utförande,
till en väsendtlig del, af reaktionsligans pla-.
ner, torde bon ursäkta, att vi förklara henne;
skyldig till en grof vanställning och förfalsk-
ning af den ungerska revolutionens historia.
Vi anse oss hafva så mycket större skäl här-
till, som vi ännu hafva i friskt minne all den!
rökelse, som af det officiella bladet blifvit off-
rad åt förrädaren Jellacie, under det Kossulh
och de öfriga ungerska patrioterna, samt Bem
och Dembinski, blifvit öfverhöljda med de ne-
drigaste och infamaste beskyllningar. Hvar
och en, som har tillgång till Posttidningen, kan
lätt öfvertyga sig om sanningen häraf, och den
officie!le skall ej kunna jäfva våra ord. Ingen
erkeskälm har i de reaktionära bladen varit
föremi! för ett gröfre, ett skonslösare tadel,
än Ko-u!th; och om blott en hundradedel af
alla de äreröriga beskyllningar, som af den
ministeriella wienerpressen blifvit riktade mot
denne för sitt fosterlands frihet och ära sig
uppoff.ande man, innefattat någon sanning, så
skulle hvarje hederlig karl blygas att stå i
förbindelse med en sådan eländig skurk, som
väfven!yraren, agitatorn och rebellen Lud-
vig Kossuth, hvilken likväl, allt desta förtal
till trois, ännu i denna stund är älskad och
ärad af det ungerska folket, samt af hela Eu-
ropa beundrad såsom en af 1848 års revolu-
tions utmärktaste och ädlaste kämpar. Huru
vill då Posttidningen rättfärdiga sitt beteende
att efter wienerbladen upprepa alla de skam-
liga lögner, som Kossuths bätskaste fiender satt
i omlopp, under det den svekfulle kroaten Jel-
lacie oupphörligt framställes i den fördelakti-
gaste dager. Hvem måste icke t. ex. barmas, då
man — efter den kedja förräderi och svek,
hvartill Jellacic gjort sig skyldig, alltifrån det
kroatiska upprorets anstiftande ända till hans
deltagande i Wiens stormning — i Posttidnin-
gen läste följande kostliga notis: Jellacic har
mottagit tvenne adresser, den ena från Berlin,
den andra från provinsen Sachsen, som ul-
trycka beundran för hans handlingssält. Jem-
för man nu härmed skildringen öfver Kossuths
afresa från Pesth till Debreczin, vid den öster-
rikiska armeens annalkande, hveruti han fram-
ställdes såsom en äfventyrare, som vid sin
flykt stulit med sig den ungerska kronan och
andra dyrharheter, så har man ett eklatant
exempe! på den rättvisa, som varit en följd af
den oflicielles blinda efterapning al wienerpres-
sens samvetslösa taktik. — Aldrig torde väl
också tryckpressen blifvit skamligare missbru-
kad tili äreskändande anfall mot enskilda och
offentliga personer! Nästan alla revolutionens
ledare, blomman och kärnan af allt hvad un
gerska folket ägde ädlast och ypperst, hafva
blifvit säpade i den reaktionära dyn. Ja, man
har gått så långt, i partihätskhet, att icke ens
familjens helgedom blifvit skonad från smuts-
kastning. Hvem har till exempel icke med
vämjelse vändt sig bort från det ömkliga för-
söket, att, då reaktionsligan ej förmådde med
sina smädelser beröfva Kossuth Europas akt-
ning, äfven i det ögonblick då hans storartade
verk störtade tillsammans, genom ett cyniskt
anfall mot hans högsinnade maka, med det
skändliga förtalets galla förgifta den enda fröjd,
som var honom öfrig efter Ungerns fall: hans
husliga lycka och frid? Och huru långt har
ej partihätskheten. hänfört det svenska blad,
som med skadeglädje meddelat den äreskän-
dande fabel, hvaruti Kossulhs maka skildrades
sisom en Messalina!? Och likväl redigeras
detta blad af en man, som bekläder en pro-
fessorsstol vid landets förnämsta lärosäte!
(Forts. följer.)
EORRESPONDENS-ARTIKEL.
Paris den 29 Sept. )
Om tvenne: degar upplefva vi den lyckan
att åter få se den lagstiftande församlingen