mien plägar älska det allvarsamma, och emellan detta och det ledsamma är steget stundom ganska kort. I denna sista genre är den förf., om hvilken här är frågan, nästan oupphinnelig, samt uthåller till den grad täflan till och med med Smaragdbrudens snillrike upphofsman, att man kan misstaga sig samt vara frestad att fråga: hvilken af kusinerna är det? Uti sin artikel i lördags upprepar Aftonbladsförf. benämningarne vintermannen c. icke mindre än trettio (30) gånger på 2 spalter. Dessa smärtans utrop tyckas, när de komma så talrika, äfven hafva ett annat ändamål än att beklaga sig. Det ligger nemligen ett slags koketteri i dessa Aftonbladsförf:s verop, han försöker, liksom Andromache, att le under tårar, han tror sig intressera, han kunde möjligtvis, Gud förlåte mina synder, tro sig vara qvick, och vill derföre ständigt vara i sällskap med sin egen qvickhet, liksom evangelisten Lucas med sin oxe. Detta är emedlertid ett misstag om genre, hvarom Af:onbladsförf. bör upplysas. Han excellerar otvifvelaktigt, såsom förut är nämndt, uti den ledsamma, och bör nöja sig med de lagrar han der kan skära, men bör ej försöka taga sig in i den roliga, emedan han der ej kan taga sig ut. Detta misstag om genre torde dock böra vara ursäktligt, så mycket mer som man ser att det ständigt delats af alla utmärktare neaturer: oplat ephippia bos är nemligen en anmärkning så gammal som Horatius. Emedlertid skulle insändaren icke vilja alldeles dekuragera honom från att någon gång försöka sig äfven i denna sednare genre. För att skrifva roligt fattas det verkligen denne förf. just icke så mycket, endast idter och talang, och om han blott lyckas skaffa sig något litet af hvardera sorten, torde man ej böra misströsta om bonom. Hvad sjelfva saken angår, hvarom A. B. förf. strider med A. P., så utgör den ett särskildt kapitel, och ins. ämnar icke, för närvarande åtminstone, befatta sig dermed. Visserligen ser ban huru trälsamt denne förf. arbetar och stretar, med svett och möda, med äflande och sträfvande, att hålla sig och sin echafaudage af ursäkter och insinuationer uppe, hvarvid man erinras om den egyptiska mythen, att verlden uppbäres af en torndyfvel, men, som sagdt är, ins. vill för denna gången ej befatta sig dermed. Det är blott vid den goda ton, som uppenbarar sig i benämningarne i den ofvannämnde samt i en mängd af föregående artiklar i A. B., som ins. velat uppehålla sig: det är rikedomen af idfer och enlefvande qvickhet, det är den lätta stilen, det goda skämtet, den sanna humorn i Aftonbladets artikel, som ins. velat anmäla till beundran och efterföljd. Hvad inhemtar man af denna artikel? Icke ett ord till svar eller vederläggning i sak, utan endast en samling löjligt öfversitteri och ovett. Kan man hafva en större triumf, än att på en framställning, som rörer sakförhållanden, bemötas med ett utfall af så maktlös harm, som här ofvan citerade stycke utvisar?