mien plägar älska det allvarsamma, och emellan
detta och det ledsamma är steget stundom ganska
kort. I denna sista genre är den förf., om hvilken
här är frågan, nästan oupphinnelig, samt uthåller
till den grad täflan till och med med Smaragdbru-
dens snillrike upphofsman, att man kan misstaga
sig samt vara frestad att fråga: hvilken af kusi-
nerna är det?
Uti sin artikel i lördags upprepar Aftonbladsförf.
benämningarne vintermannen c. icke mindre än
trettio (30) gånger på 2 spalter. Dessa smärtans ut-
rop tyckas, när de komma så talrika, äfven hafva
ett annat ändamål än att beklaga sig. Det ligger
nemligen ett slags koketteri i dessa Aftonbladsförf:s
verop, han försöker, liksom Andromache, att le un-
der tårar, han tror sig intressera, han kunde möj-
ligtvis, Gud förlåte mina synder, tro sig vara qvick,
och vill derföre ständigt vara i sällskap med sin egen
qvickhet, liksom evangelisten Lucas med sin oxe.
Detta är emedlertid ett misstag om genre, hvarom
Af:onbladsförf. bör upplysas. Han excellerar otvif-
velaktigt, såsom förut är nämndt, uti den ledsam-
ma, och bör nöja sig med de lagrar han der kan
skära, men bör ej försöka taga sig in i den roliga,
emedan han der ej kan taga sig ut. Detta misstag
om genre torde dock böra vara ursäktligt, så myc-
ket mer som man ser att det ständigt delats af alla
utmärktare neaturer: oplat ephippia bos är nemli-
gen en anmärkning så gammal som Horatius. Emed-
lertid skulle insändaren icke vilja alldeles dekura-
gera honom från att någon gång försöka sig äfven i
denna sednare genre. För att skrifva roligt fattas
det verkligen denne förf. just icke så mycket, en-
dast idter och talang, och om han blott lyckas skaffa
sig något litet af hvardera sorten, torde man ej böra
misströsta om bonom.
Hvad sjelfva saken angår, hvarom A. B. förf.
strider med A. P., så utgör den ett särskildt kapi-
tel, och ins. ämnar icke, för närvarande åtminstone,
befatta sig dermed. Visserligen ser ban huru träl-
samt denne förf. arbetar och stretar, med svett och
möda, med äflande och sträfvande, att hålla sig och
sin echafaudage af ursäkter och insinuationer uppe,
hvarvid man erinras om den egyptiska mythen, att
verlden uppbäres af en torndyfvel, men, som sagdt
är, ins. vill för denna gången ej befatta sig dermed.
Det är blott vid den goda ton, som uppenbarar
sig i benämningarne i den ofvannämnde samt i en
mängd af föregående artiklar i A. B., som ins. velat
uppehålla sig: det är rikedomen af idfer och enlef-
vande qvickhet, det är den lätta stilen, det goda
skämtet, den sanna humorn i Aftonbladets artikel,
som ins. velat anmäla till beundran och efterföljd.
Hvad inhemtar man af denna artikel? Icke
ett ord till svar eller vederläggning i sak,
utan endast en samling löjligt öfversitteri och
ovett. Kan man hafva en större triumf, än
att på en framställning, som rörer sakförhål-
landen, bemötas med ett utfall af så maktlös
harm, som här ofvan citerade stycke utvisar?