LE. Rn a Utgifvaren af Tullboken. REVY AF TIDNINGARNE. Läsaren torde erinrå sig en polemik som nyligen förefallit i anledning deraf, att Aftonbladet gaf ett uttryck åt den känsla af harm och afsky som väcktes af österrikiske generalen Haynaus hånande skräckbefallning till dem som komprometterat sig i ungerska sjelfständighetskriget, att sjelfmant anmäla sig till undergående af ransakning och derpåföljande bestraffning. Vår kollega Vinterbladsmannen, ehuru instämmande med Aftonbladet i omdömet om österrikarnes grymhet, och delande den förmodan att ingenting är att vänta i mensklighetsväg af den österrikiska politiken, för hvilken hvarken hjerta eller pligt utan endast styrkans rätt existerar på maktens sida, fann likväl alideles intet besynnerligt i den nämnda Haynauska befallningen, och hade derföre af Aftonbladets artikel tagit sig anledning till en lång utflykt på ett par spalter mot Aftonbladet. De tillvitelser och insinuationer som härvid af Vinterbladsmannen gjordes emot Aftonbladets motiver voro så grava, och hela utfallet var för öfrigt uppfyllit af så skefva åsigter och framställningar, alt vi icke gerna kunde underlåta att fästa uppmärksamheten derpå, hvilket skedde sistlidne lördag. Vi utbedja oss att till undvikande af repetition få hänvisa till den dagens nummer af tidningen, hvaraf läsaren sjelf kan urskilja huruvida i detta genmäle förekommer någonting som är öfverdrifvet eller oförskylldt. Men Aftonbladet begick vid detta tillfälle ett förfärligt fel, nemligen att det talade om Vinterbladsmannen. Den artikel i Aftonposten, som gaf anledning till genmälet, är författad af hr Theorell, det nekas icke, och hr Theorell har förut utgifvit en tidning kallad Vinterbladet; men icke destomindre lärer det utgjort ett crimen lese att kalla författaren Vinterbladsmannen. Detta finner man af en ny utgjutelse i Aftonposten under rubriken insändt; men hvilken kommer ifrån en annan hand. Det har nemligen vid flere tilltällen visat sig ati Aftonposten jemväl har i sin tjenst en skriftställare, som icke är synlig der såsom ordinarie medarbetare, men tillkallas såsom ett slags barnmorska, när någon af hufvudpersonerne råkar i riktig nöd, så att de icke kunna hjelpa sig sjelfva. För dem, som följt den föregående polemiken, skall det icke vara utan intresse att se på hvad vis Aftonposten undsältes af denna hjelpare eller hje!perska; sättet är så karakteristiskt att det förtjenar blifva kändt genom återgifvande in extenso af artikeln i Aftonposten, så lydande: Aftonbiadets rop på Vintermannenx. När Aftonbladet någon gång, hvilket icke så alldeles sällan inträffar, får på pelsen af Aftonposten, så höjes der alltid en röst, som ropar vintermannen! eller vinterguden! eller något dylikt — När en pojke får ett piskrapp, plägar han skrika: aj! det är ett naturljud, medelst hvilket han ger sin smärta tillkänna. Aftonbladet är ingen pojke och älskar inga naturljud, emedan det är civiliserdt och fått på sin lott att vårda pressens moralitet, det skriker derföre icke aj! det är för enstafvigt, utan utbyter det emot det fyrstafviga vintermannen. Har det emedlertid fått mycket stryk och svider det dugtigt, då blir dess smärtas uttryck till och med sexstafvigt, och det ropar vintermajestätet, det är uttydt: aj! aj! Visserligen plägar det ej brukas ibland publicister med hederskänsla, att efter lyckade gissningar och spaningar, hvem förf. till en artikel i en annan tidning kunnat vara, uti svaret på artikeln inblanda mer eller mindre lumpna personliga invektiver emot densamma; också har, så vidt insändaren kunnat märka, något spår till sådant stridssätt aldrig uppenbarat sig uti A. P., troligen emedan denna tidning icke förmått höja sig till den moraliska pressens, ståndpunkt. Det är blott Aftonbladet, som af ett sådant sätt att polimisera delar äran med ett par söndagstidningar, särdeles med kusinen i Söndagsbladet. Om derföre någon annan, någon t. ex. som ej, i likhet med Aftonbladet, brunne för pressenå moralitet,, skulle företaga sig, att gissa hvem den förf. vore, som i Aftonbladet, hvarje gång det af Å. P. fått en risbastu eller till och med blifvit upplagdt för en våt stut, så högeligen förgrymmar sig, fäktar och äflas, liksom ett visst litet, helt litet, djur, som också slår med try par armar som Starkotter, om man skulle önska veta hvem han vore, så skulle sådant dock hafva en annan orsak än att möta lika med lika. Insändaren tycker nemligen, att ett sådant ljus, som denne Aftonblads-förf., icke borde döljas under ena skeppo, utan borde ännu mera ärorikt än hittills lysa för verlden, och af denna orsak skulle han önska, att det stode i hans förmåga, att bereda denna förf. ett rum i svenska akademien. Visserligen är det sannt, att snille tyckes han icke ega, och icke heller smak, men dessa obetydliga brister ersättas fullt ut genom hans förmåga att rikta språket. Uti en viss del af detta, den nemligen som innefattar mindre höfliga ord och talesätt, är det att förmoda, att akademiens ledamöter ej äro så särdeles hemmastadde, hvarföre det utan att fråga skulle blifva till vinst för akademiens tillkommande diktionnär, som naturligtvis måste vara så fullständig som möjligt, om akademien tillegnade sig denne förf., särdeles om med honom adjungerades kusinen i Söndagsbladet. Nästa culla Hassa Sig sä mycket hättra cam alkada