LE. Rn a
Utgifvaren af Tullboken.
REVY AF TIDNINGARNE.
Läsaren torde erinrå sig en polemik som ny-
ligen förefallit i anledning deraf, att Aftonbla-
det gaf ett uttryck åt den känsla af harm och
afsky som väcktes af österrikiske generalen
Haynaus hånande skräckbefallning till dem
som komprometterat sig i ungerska sjelfstän-
dighetskriget, att sjelfmant anmäla sig till un-
dergående af ransakning och derpåföljande be-
straffning. Vår kollega Vinterbladsmannen, ehuru
instämmande med Aftonbladet i omdömet om
österrikarnes grymhet, och delande den förmo-
dan att ingenting är att vänta i mensklighets-
väg af den österrikiska politiken, för hvil-
ken hvarken hjerta eller pligt utan endast
styrkans rätt existerar på maktens sida, fann
likväl alideles intet besynnerligt i den nämnda
Haynauska befallningen, och hade derföre af
Aftonbladets artikel tagit sig anledning till en
lång utflykt på ett par spalter mot Aftonbla-
det. De tillvitelser och insinuationer som här-
vid af Vinterbladsmannen gjordes emot Afton-
bladets motiver voro så grava, och hela utfal-
let var för öfrigt uppfyllit af så skefva åsig-
ter och framställningar, alt vi icke gerna kunde
underlåta att fästa uppmärksamheten derpå,
hvilket skedde sistlidne lördag. Vi utbedja oss
att till undvikande af repetition få hänvisa till
den dagens nummer af tidningen, hvaraf läsa-
ren sjelf kan urskilja huruvida i detta gen-
mäle förekommer någonting som är öfverdrif-
vet eller oförskylldt.
Men Aftonbladet begick vid detta tillfälle
ett förfärligt fel, nemligen att det talade om
Vinterbladsmannen. Den artikel i Aftonposten,
som gaf anledning till genmälet, är författad
af hr Theorell, det nekas icke, och hr Theo-
rell har förut utgifvit en tidning kallad Vin-
terbladet; men icke destomindre lärer det ut-
gjort ett crimen lese att kalla författaren
Vinterbladsmannen. Detta finner man af en
ny utgjutelse i Aftonposten under rubriken
insändt; men hvilken kommer ifrån en annan
hand. Det har nemligen vid flere tilltällen
visat sig ati Aftonposten jemväl har i sin tjenst
en skriftställare, som icke är synlig der såsom
ordinarie medarbetare, men tillkallas såsom ett
slags barnmorska, när någon af hufvudperso-
nerne råkar i riktig nöd, så att de icke kun-
na hjelpa sig sjelfva. För dem, som följt den
föregående polemiken, skall det icke vara utan
intresse att se på hvad vis Aftonposten und-
sältes af denna hjelpare eller hje!perska; sättet
är så karakteristiskt att det förtjenar blifva
kändt genom återgifvande in extenso af arti-
keln i Aftonposten, så lydande:
Aftonbiadets rop på Vintermannenx.
När Aftonbladet någon gång, hvilket icke så all-
deles sällan inträffar, får på pelsen af Aftonposten,
så höjes der alltid en röst, som ropar vinterman-
nen! eller vinterguden! eller något dylikt — När
en pojke får ett piskrapp, plägar han skrika: aj!
det är ett naturljud, medelst hvilket han ger sin
smärta tillkänna. Aftonbladet är ingen pojke och
älskar inga naturljud, emedan det är civiliserdt och
fått på sin lott att vårda pressens moralitet, det
skriker derföre icke aj! det är för enstafvigt, utan
utbyter det emot det fyrstafviga vintermannen.
Har det emedlertid fått mycket stryk och svider det
dugtigt, då blir dess smärtas uttryck till och med
sexstafvigt, och det ropar vintermajestätet, det är
uttydt: aj! aj!
Visserligen plägar det ej brukas ibland publicister
med hederskänsla, att efter lyckade gissningar och
spaningar, hvem förf. till en artikel i en annan tid-
ning kunnat vara, uti svaret på artikeln inblanda
mer eller mindre lumpna personliga invektiver emot
densamma; också har, så vidt insändaren kunnat
märka, något spår till sådant stridssätt aldrig uppen-
barat sig uti A. P., troligen emedan denna tidning
icke förmått höja sig till den moraliska pressens,
ståndpunkt. Det är blott Aftonbladet, som af ett
sådant sätt att polimisera delar äran med ett par
söndagstidningar, särdeles med kusinen i Söndags-
bladet. Om derföre någon annan, någon t. ex. som
ej, i likhet med Aftonbladet, brunne för pressenå
moralitet,, skulle företaga sig, att gissa hvem den
förf. vore, som i Aftonbladet, hvarje gång det af Å.
P. fått en risbastu eller till och med blifvit upplagdt
för en våt stut, så högeligen förgrymmar sig, fäk-
tar och äflas, liksom ett visst litet, helt litet, djur,
som också
slår med try par armar som Starkotter,
om man skulle önska veta hvem han vore, så skulle
sådant dock hafva en annan orsak än att möta lika
med lika.
Insändaren tycker nemligen, att ett sådant ljus,
som denne Aftonblads-förf., icke borde döljas under
ena skeppo, utan borde ännu mera ärorikt än hit-
tills lysa för verlden, och af denna orsak skulle han
önska, att det stode i hans förmåga, att bereda denna
förf. ett rum i svenska akademien. Visserligen är
det sannt, att snille tyckes han icke ega, och icke
heller smak, men dessa obetydliga brister ersättas
fullt ut genom hans förmåga att rikta språket. Uti
en viss del af detta, den nemligen som innefattar
mindre höfliga ord och talesätt, är det att förmoda,
att akademiens ledamöter ej äro så särdeles hemma-
stadde, hvarföre det utan att fråga skulle blifva till
vinst för akademiens tillkommande diktionnär, som
naturligtvis måste vara så fullständig som möjligt,
om akademien tillegnade sig denne förf., särdeles om
med honom adjungerades kusinen i Söndagsbladet.
Nästa culla Hassa Sig sä mycket hättra cam alkada-