enade sig Auersperg med Jellacic. och förklarade Wien i belägringstillstånd. (Forts.) UTRIKES. FRANKRIKE. En korrespondent från Paris af den 29 Sept. skrifver följande: De franska tidningarne äro nästan enhälliga att fördöma påfvens manifest, och deras harm gifver sig isynnerhet luft mot amnestidekretet, som har så många undantag att nästan ingen återstår som har något godt deraf. Det första intryck, som manifestet gjorde på franska kabinettet och på presidenten, synes äfven hafva varit ganska ofördelaktigt, ty det blad, hvilket kan betraktas såsom presidentens egen organ, le Dix Decembre, uttrycker sig på följande sätt: Pius IX har talat och vi säge med djup smärta, att denna förr så afgörande, alltid så djupt vördade stämma icke skall blifva afhörd med den aktning, som den väntat, eller åtlydd med det nit, som den städse framkallat. En oerhörd mängd svårigheter skola uppstå och nationalförsamlingens förestående sammanträde kunde lätt, såsom vi frukta, göra Italiens och Europas ställning ännu mera invecklad. Ungefär i samma anda talar .den eljest så konservativa Journal des Debats,; dess ord äro följande: . Påfvens länge förkunnade proklamation är nu uppslagen i Rom. Liksom många andra länge väntade saker, har äfven denna blifvit en missräkning. Vi lida mellan en känsla af missnöje öfver oss sjelfva och af sorg öfver påfvedömet. Om, å ena sidan, detta är allt hvad vi få, så är det föga tillfredsställande för vår värdighet; om, å andra sidan, detta är allt hvad påfvedömet kan gifva, utan fruktan att döda sig sjelf, så utgör det just icke något stort bevis på kraft. Det hela är infattadt i ett nät utaf inskränkningar och förbehåll, som hvarken kommer att underlätta rätta förståndet deraf eller utförandet. Första artikeln af amnestidekretet synes gifva allmän amnesti; de följande artiklarne göra undantag, som helt och hållet upphäfva den första. — — — — Vi veta ej hvilket intryck dagens underrättelser från Rom kunnat frambringa hos franska regeringen; men hvad deras verkan i Rom angår, har förbittringen blifvit fördubblad. Många af de proklamationer, som i staden blifvit anslagne, äro rifna i stycken af folket och trampade i smutsen. Vi upprepa att denna frågans lösning, om det är en sådan, förorsakar oss djupa bekymmer för påfvedömet; ty vid betraktande af de utomordentliga svårigheter som det kostat oss att vinna dessa förmenta reformer, fråge vi oss, om det verkligen är påfvedömet möjligt att medgifva mera, och om, när allt kommer omkring, det icke sjelf bättre insåg hvad som är nödigt till dess upprätthållande än de, som ville göra det liberalare. Kan påfvedömet icke tåla vid större frihet, hvad kunna vi dertill göra? Vi uppfordra regeringen att öfverväga dewtal Äfven i engelska bladen, och deribland sådana, som anses uttrycka regeringens tänkesätt, finner man stränga omdömen uttalade om Påfvens handlingssätt. Så t. ex. yttras i the Times ibland annat följande: Engelska allmänheten är alltför litet intresserad af Rom, för att med tillbörlig respekt betrakta det skådespel, som nu uppföres i Gaöta. Aldrig fonns en intrig så invecklad, karakterer så tvetydiga, och en utveckling så omöjlig att förutse. Hvilken väg våra sympathier eller våra önskningar än kunna leda oss, återkallas vi genast af någon obehaglig hågkomst eller outplånad misstanka. Hufvudpersonen är dock för oss den mest tvetydiga. I den välmenande påfven Pius, skåde vi den man, hvilken begynte sin bana för några månader sedan med att öppna fängelseportarne för sin absolutistiska företrädares offer, — beviljade reformer, utlofvade en ny konstitution, — fyllde Europa med beundran och oro, — efter en tid, fann sig ur stånd att dämpa den storm han framkallat, — när flera val erbjödos, tog sin tillflykt hos den mest absoluta af sina bundsförvandter, — derefter inbjöd en republikansk befriare, och med godt behag såg sin egen hufvudstad bombarderas af den mest revolutionära bland nationer, — och i närvarande ögonblick, står just vid motsatta polen till den, från hvilken han utgick. Denne framskridandets apo