enade sig Auersperg med Jellacic. och förkla-
rade Wien i belägringstillstånd. (Forts.)
UTRIKES.
FRANKRIKE.
En korrespondent från Paris af den 29 Sept.
skrifver följande:
De franska tidningarne äro nästan enhälliga
att fördöma påfvens manifest, och deras harm
gifver sig isynnerhet luft mot amnestidekretet,
som har så många undantag att nästan ingen
återstår som har något godt deraf. Det första
intryck, som manifestet gjorde på franska ka-
binettet och på presidenten, synes äfven hafva
varit ganska ofördelaktigt, ty det blad, hvil-
ket kan betraktas såsom presidentens egen or-
gan, le Dix Decembre, uttrycker sig på föl-
jande sätt:
Pius IX har talat och vi säge med djup
smärta, att denna förr så afgörande, alltid så
djupt vördade stämma icke skall blifva afhörd
med den aktning, som den väntat, eller åt-
lydd med det nit, som den städse framkallat.
En oerhörd mängd svårigheter skola uppstå
och nationalförsamlingens förestående samman-
träde kunde lätt, såsom vi frukta, göra Italiens
och Europas ställning ännu mera invecklad.
Ungefär i samma anda talar .den eljest så
konservativa Journal des Debats,; dess ord
äro följande: .
Påfvens länge förkunnade proklamation är
nu uppslagen i Rom. Liksom många andra
länge väntade saker, har äfven denna blifvit
en missräkning. Vi lida mellan en känsla af
missnöje öfver oss sjelfva och af sorg öfver
påfvedömet. Om, å ena sidan, detta är allt
hvad vi få, så är det föga tillfredsställande för
vår värdighet; om, å andra sidan, detta är allt
hvad påfvedömet kan gifva, utan fruktan att
döda sig sjelf, så utgör det just icke något
stort bevis på kraft. Det hela är infattadt i
ett nät utaf inskränkningar och förbehåll, som
hvarken kommer att underlätta rätta förstån-
det deraf eller utförandet. Första artikeln af
amnestidekretet synes gifva allmän amnesti;
de följande artiklarne göra undantag, som helt
och hållet upphäfva den första. — — — —
Vi veta ej hvilket intryck dagens underrät-
telser från Rom kunnat frambringa hos fran-
ska regeringen; men hvad deras verkan i Rom
angår, har förbittringen blifvit fördubblad.
Många af de proklamationer, som i staden
blifvit anslagne, äro rifna i stycken af folket
och trampade i smutsen. Vi upprepa att denna
frågans lösning, om det är en sådan, förorsakar oss
djupa bekymmer för påfvedömet; ty vid be-
traktande af de utomordentliga svårigheter som
det kostat oss att vinna dessa förmenta refor-
mer, fråge vi oss, om det verkligen är påfve-
dömet möjligt att medgifva mera, och om,
när allt kommer omkring, det icke sjelf bättre
insåg hvad som är nödigt till dess upprätthål-
lande än de, som ville göra det liberalare.
Kan påfvedömet icke tåla vid större frihet,
hvad kunna vi dertill göra? Vi uppfordra re-
geringen att öfverväga dewtal
Äfven i engelska bladen, och deribland så-
dana, som anses uttrycka regeringens tänkesätt,
finner man stränga omdömen uttalade om Påf-
vens handlingssätt. Så t. ex. yttras i the
Times ibland annat följande:
Engelska allmänheten är alltför litet intres-
serad af Rom, för att med tillbörlig respekt
betrakta det skådespel, som nu uppföres i Gaöta.
Aldrig fonns en intrig så invecklad, karakterer
så tvetydiga, och en utveckling så omöjlig att
förutse. Hvilken väg våra sympathier eller
våra önskningar än kunna leda oss, återkallas
vi genast af någon obehaglig hågkomst eller
outplånad misstanka. Hufvudpersonen är dock
för oss den mest tvetydiga. I den välmenande
påfven Pius, skåde vi den man, hvilken be-
gynte sin bana för några månader sedan med
att öppna fängelseportarne för sin absolutisti-
ska företrädares offer, — beviljade reformer,
utlofvade en ny konstitution, — fyllde Eu-
ropa med beundran och oro, — efter en tid,
fann sig ur stånd att dämpa den storm han
framkallat, — när flera val erbjödos, tog sin
tillflykt hos den mest absoluta af sina bunds-
förvandter, — derefter inbjöd en republikansk
befriare, och med godt behag såg sin egen huf-
vudstad bombarderas af den mest revolutionära
bland nationer, — och i närvarande ögonblick,
står just vid motsatta polen till den, från hvil-
ken han utgick. Denne framskridandets apo-