Min ädelsinnade vän, sade hon till mig, jag
abuserar verkeligen på eder artiga välvilja mot
mig, men nu har jag återigen en ny tjenst att
begära af er godhet och nit för mitt väl eller
ve. Men sedan skall ni också få hvila i lugn
på edra lagrar, ty denna skall i sanning blifva
den sista i den vägen — jag försäkrar er heligt
derom. Hädanefter skall ni aldrig mer höra
talas om en sådan dårskap.,
Hon höll också verkligen sitt ord; jag hörde
aldrig mer talas derom; men det hindrade lik-
väl icke dårskapen att följa sin bestämda gång
till målet.
Då hon som supplement till sina öfriga för-
troliga uppgifter, hade berältat för mig om sitt
sista samtal med den sjuke och dennes så if-
rigt påyrkade rendez-vous: tillade hon: Jag vill
väl hoppas att han en gång slutligen skall tröttna
vid att vänta; emellertid, min ädle vän, infinn
er i afton vid det anvista stället, och om, emot
all rim och räson, han der skulle befinna sig,
säg honom då allvarligt, jag ber er derom, att
han onödigtvis förspiller sin dyrbara tid, och
att det är Lucie sjelf som anmodat er att
framföra denna undeträttelse.
Jag visste ej annat råd än alt lyda denna röst.
Omkring klockan åtta om aftonen begaf jag
mig till boulevard Beaumarchais: den unge man-
nen var redan der före mig. Jag afbördade
mig så godt jag kunde min ömtåliga och från-
stötande beskickning, sökande genom all möjlig
artig vänlighet att söfva den smärta till ro,
som det hårda i mina ord skulle uppväcka.
Må hon säga och göra hvad hon behagar,
jag har lofvat mamsell Lucie att vänta henne
här, svarade han mig och jag skall älven göra
det... evigt vänta. j
Den femte dagen var grefvinnan de Mauduit
ien högst upprörd sinnesstämning, hon gaf sig
ej ett ögonblicks ro, och företog sig ingenting,
beklagande sig öfver en häftig hufvudvärk och
allt annat ondt; Josefine hade aldrig. tillförne
sett henne så otålig och elak.
Den sjette tillbragte hon hela dagen ensam,
innesluten i sina rum, utan tvifvel till följd af
sitt illamående — men vid skymningens inbry-