ligen styrkt, och icke eller, älven om detta varit händelsen, bort, emot stadgandet i 47 kap. 20 S rättegångsbalken, betaga den part, som när varit, rättigheten att låta afhöra sina vittnen; och klaganden dessutom lemnats jäfsrätten öppen, så att honom varit obetaget att sin rätt i detta bänseende sedermera iakttaga; hvarförutan ofvanberörde af klaganden emot auditören anmärkta förfarande vid en protokollsjustering, sådant det funnes i krigsrättens protokoll upptaget, icke vore af beskaffenhet att till någon ansvarspåföljd föranleda; ty fann krigshofrätten skäligt lemna klagandens ifrågavarande anmärkning utan vidare afseende; — att, beträffande klagandens fortsatta begäran, att få åtskilliga uppgifne personer såsom vittnen i vissa omständigheter hörde, så enär, om än de af klaganden uppgifae omständigheter skulle genom ofvanbemälde personers hörande kunna ådagaläggas, utredandet deraf icke medförde något inflytande på målets bedömande, fann krigshofrätten icke skäl att klagandens ifrågavarande begäran bifalla; att klagandens anmärkning, det krigsfiskalsembetet ej skulle vara behörigt att såsom i detta mål skett, föra talan emot klaganden för åt skillige såsom tjenstefel ansedde åtgärder, de der, ehuru ej före målets förvisning till undersökning hos krigsrätten angifne, likväl i sammanhang med undersökningen angående de emot klaganden i målet gjorde angifvelser förekommit; hvadan ock klaganden bestridt allt afseende å krigsfiskalsembetets åtal derutinnan, blef, enär enligt 14 kap. 54 8 krigsartiklarne krigsfiskalsembetet ålåge tillse, det hvar och en i krigsmakten utan missbruk och försummelse förrältar den honom anförtrodde tjenst, och att den som i en eller annan måtto sig deremot förbryter, eller sina embetsskyldigheter eftersätter, till laga ansvar och straff befordras, samt krigsfiskalen således vore icke allenast behörig utan äfven pligtig att beifra hvarie till hans kunskap kommen, af embetsman tillhörande krigsmakten, i tjensten begången förbrytelse, ehvad densamma efter särskild angifvelse eller eljest blifvit ådagalagd, af krigshofrätten, utan vidare afseende lemnad., Öfver de i det föregående citerade krigsrättens preliminära beslut, anförde majoren missnöje, och krigsrätten meddelade hänvisning för majoren att i sammanhang med hufvudsaken deröfver anföra besvär; men afkunnade likväl vid undersökningens afslutande, utslag, hvarigenom majoren ålades att inom tjugofem dagar derefter fullfölja sin under ransakningen anförde klagan öfver omnämnde krigsrättens beslut. Krigshofrätten, som i sitt d. 9 Mars 4847 afgifna utslag i hufvudsaken äfven yttrade sig öfver denna preliminärfråga, stadfästade äfven krigsrättens sistnämde utslag. I December månad samma år upphäfde deremot Kongl. Maj:t detta krigshofrättens utslag till alla delar, och ålades bemälte rätt att företaga målet till ny pröfning och att dervid lagenligen förfara. — Efter förnyad skriftvexling parterne emellan, handlades målet för andra gången i krigshofrätten, som först i December månad sistlidet år utfärdade sitt förnyade utslag, hvari major M. blef dömd att, i en bot, mista sin innehafvande kaptensbeställning vid första lifgrenadierregementet och vara ovärdig att vidare någon Kongl. Maj:ts och kronans tjenst bekläda. samt dessutom med utsatta belopp ersätta de i målet hörde vittnen för deras inställelse vid krigsrätten. Högsta domstolens, den 16 Augusti afkunnade dom, den vi enligt löfte nu in extenso meddela, lyder som följer: Kongl. Maj:t har i nåder låtit sig föredragas ofvanberörde underdåniga besvär; och hvad först angår majoren Möllersvärds klagan öfver de af krigshofrätten i rättegångsfrågorna meddelade beslut, finner Kongl. Maj:t skäl ej vara anfördt, som kan verka ändring i krigshofrättens utslag. Vidkommande sjelfva målet, så alldenstund, hvad först angår åtalet i och för förvaltningen af Östanstångs kompanikassa och det i sammanhang dermed väckta påstående om ansvar för orderbrott, det utaf öfverstelöjtnanten Kalmberg i lifstiden rörande nämnde kassa upprättade förordnande eller så kallade reglemente, enligt hvilket klaganden innehaft förvaltningen af kassans medel, icke i sådan ordning blifvit gilladt och fastställdt, att iakttagandet af dess innehåll klaganden såsom tjenstepligt ålegat; vid hvilket förhållande och ehuru klaganden, på hvars godtfinnande det alltså ankommit att undandraga sig kassavården, deremot ett sådant uppdrag sig åtagit och såmedelst iklädt sig den redovisningsskyldighet, som å förvaltningen af annans tillhörighet följa bör; generaladjutanten von Post, i egenskap af regementschef, likväl sakvat behörighet att, på sätt som skett, genom order anbefalla klaganden att till revisorers granskning aflemna kassans tillhörande handlingar, och klaganden följaktligen icke varit förbunden att dessa order efterkomma; fördenskull och då icke ifrågasatt är, att, genom någon klagandens underlåtenhet i afseende å medlens vård, förlust för kassan inträffat, så att han derigenom skulle hafva brustit i den tillsyn å manskapets fördelar, honom, enligt tjenstgöringsreglementet, tillkommit att iakttaga, finner Kongl. Maj:t, med undanrödjande af krigshofrättens utslag härutinnan, skäligt klaganden från ansvar i dessa delar af målet frikänna. Enär, hvad angår krigsfiskalen Bennichs emot klaganden förda talan, för det grenadierer af Östanstångs kompani, hvilka deltagit i 4840 års kommendering till Malmö, skola under marschen, i saknad af lifmunderingsskor, måst begagna äldre skor, hvaraf några skola varit mycket slitna och andra för små, aflevereringsrullan, som åtföljt manskapet till regementssamlingsplatsen Häster, blifvit af vederbörande befälbafvare utan anmärkning qvitterad och häraf måste antagas följa, att deruti upptagne skopersedlar då befunnits i tillbörligt skick, hvarförutan vittnen intygat, att en hvar af manskapet V.rit försedd med två par brukbara skor och de fleste jemväl haft stöflar, samt någon underlåtenhet af den tillsyn härutinnan, klaganden såsom kompanichef ålegat, således icke kommer honom till last, blifva krigshofrättens derom meddelade yttrande cch beslut af Kongl. Maj:t undanröjde. sa I fråga om ansvarspåståendet för det klaganden längre, än som vederbort, skall hafva fördröjt betalning för de år 1840 åt manskapet vid hans kompani förfärdigade skor, finner Kongl. Maj:t den sålunda uppgifne omständigheten destomindre hafva utgjort föremål för talan å klagandens förhållande i tjensten, som, såvidt handlingarne föranleda, aftalen och liqviderne emellan honom och handtverkarne, hvilka skoarbetet verkställt, varit af alldeles enskild beskaffenhet och dessutom någon klagan öfver uteblifven eller fördröjd betalning af dessa sednare icke är vorden förd; i följd hvaraf, med upphäfvande af krigshofrättens utslag äfven i denna del, berörde påstående af Kongl. Maj:t ogillas, Beträffande åtalet för det klaganden, med vetskap om oriktigheten af de i sergeanten Stålhammars rapport af den 46 September 1840 förekommande uppgifter, till tjenstgörande majoren, öfverstelöjtnanten von Yhlen insändt samma rapport och, med åberopande deraf, sökt styrka åtskilliga uti en den 410:de derpåföljde November till majorsexpeditionen aflåten skrifvelse, uppgifne förhållanden, som förmenas vara emot sanningen stridande; så emedan berörde rapport icke innehåller, att Stålhammar tillstädesvarit vid någon besigtning eller kassering af de skopersadlar sam nämnde år vid komnaniet blifvit tillsatte — oh Å ——CA PA RA KK Mm ——— —