ten igenfinna vi en viss smak för det gräsliga, som dock lyckligtvis varit inskränkt inom behöriga gränsor. En beskrifning, som likaledes genom sin vidlyftighet väcker en viss leda, är den af Grandalens samlingsrum, med alla sina smådjur, hvarpå luftens renhet icke särdeles bör vinna; och den stora noggrannhet, hvarmed farbror Jannes hela toilett är beskrifven, såsom inventariet öfver hans vestar och deras fickor, skada i vårt tycke totalintrycket af denna eljest så mästerligt tecknade personlighet. På andra ställen leder oss författarinnan genom alla köksväsendets detaljer, och en gång dröjer hon med nog mycket minutiös sanning vid beskrifningen af Lilla Jannes sätt att spilla välling på bordet. Genom detta hopande af underordnade detaljer skadas i hög grad hvad vi kallat det poetiska perspektivet. Vi boppas nu hafva tillräckligt motiverat vårt omdöme i början af denna artikel. Vi vilja dermed för ingen del minska fru C:s stora öfriga förtjenster. Om vi ej kunna gilla Helmer såsom personlighet, så äro vi så mycket mera böjde att erkänna sanningen af de moraliska maximer,, som författarinnan genom hans mun uttalar, och det finnes dessutom karakterer, som äro förträffligt hållna. Deribland synes oss Octavie stå främst; förträffligt har förf. i denna person kontrasterat de häftigaste passioner, svartsjuka, kärlek och hat. Afven kusin Abbå är bättre än man vill erkänna, och gömmer under larfven af en fade och simpel rolighetsmakare både förslagenhet, konseqvens och energi till allt hvad ondt är. Fru Aurora von Steånfeldt sjelf är en ståtlig karakter, alltigenom väl och konseqvent hållen, och farbror Janne vore alldeles förträfflig, om författarinnan hade varit mindre angelägen att utrusta honom med alla de der s. k. intressanta egensaaperna. Denna utrustning gör, att han med sin trupp stöter litet på ett vandrande kuriositetsreagasin, oaktadt den höga och intagande andliga friskhet, som författarinnan väl förstått att gjuta öfver hans väsende. Emellertid visar sig här författarinnans förtjenst så mycket större, att Farbror Janne,, oaktadt alla de många besynnerligheterna, icke i minsta mån blir karikatur, utan tvertom klart och väl individualiserad i en rätt älskvärd skepnad framstår för läsaren. Vi anmärkte, med afseende på ett annat arbete inom sköna litteraturen, att man stundom finner författare göra sig qvicka på sina personers bekostnad. Det är glädjande att se huru lyckligt fru C. vid skildringen af Farbror Jannes, personlighet undvikit denna frestelse, som föröfrigt en annan gång utöfvat mera makt öfver henne, då hon inför mamsell Berndtson. Den komiska effekt fru Carlen åsyftat med denna figur och hennes evinnerliga nästäppa, går alldeles förlorad, och vi tycka oss med ovilja varseblifva ett begär hos förf. att förlöjliga en varelse, som just råkar att stå på lägsta trappsteget af fru C:s societe. I allmänhet kunna vi säga, att fru C. bar en stor förkärlek för personer med sidenklädningar och grand airn; — men honny soit qui mal y pense. För dem, som med oss tyckt att fru C:s romaner äro nog långa, var det en stor glädje att en gång se henne skrifva en novell. Vi tänkte på fullt allvar, att författarinnan ledsnat vid sin omständlighet, och de två eller tre första häftena af Romanhjeltinnan underhöllo oss i denna glada förhoppning, som dock fortsättningan till en viss grad jäfvade. Sällan har fru C. skrifvit något mera älskvärdt än början af denna novell. Planen synes så enkel, de båda qvinnokaraktererna äro så naivt tänkta och utförda, deras humor så riktigt fattad, så nätt skildrad, att man blir ordentligen lätt om hjertat. Men om dessa två personers första uppträdande värmer och roar på samma gång, har författarinnan genom deras äfventyr på resan och den sliskiga kurtis, som hon med så mycken förkärlek dukar upp för oss, sörjt för att få oss fullkomligt afkylda, och intresset skulle alldeles gå under, om det ej väcktes genom en ny bekantskap, Regina, en af de vackraste karakterer författarinnan någonsin tecknat. Men hon försvinner alltför hastigt ur berättelsen, och efter detta moment vexer åter framställningen ut till en förfärlig bredd. Det kan vara intressant nog för symamseller och modehandlerskor att få göra bekantskap med de minsta detaljer af hjeltinnans garderob, men andra läsare skulle vi tro förblifva ganska likgiltiga för allt detta, till och med för Blendas förtjusande peignoir med alla dess underbara volangern. Arbetets hjelte hör fullständigt till den kategori af personligheter, om hvilka vi i det föregående talat. Han är galanterihandlare — vi nästan vore böjde att säga i mer än en mening — han är rik, vacker som Apollo, har irreprocbabelt aristokratiska fasoner, och saknar icke heller de erforderliga grefliga brorskaperna. För öfrigt är han, såsom alla fru C:s bhjeltar, förälskad öfver öronen, i annat fall torde han hafva haft svårt att icke draga sig tillbaka för all den flärd, som är hans älskarinnas hufvudsvaghet. Han är för öfrigt föga individualiserad och följaktligen ej särdeles intressant; han är liksom Helmer en abstraktion af fullkomligheter. De qvinliga karaktererna hafva deremot mycken individualisering , kanske ändå mest tant Emerentia, äfvensom hennes person har den gedignaste moraliska halten. Hennes fåfänga är ointresserad och hennes uppfattning af lifvet intressant genom sin naiva befängdhet. Dottrens romantiska galenskap är af en mera egoistisk natur, och intresserar oss derföre vida mindre. Vi kunna väl tänka oss, att en ung, i sig sjelf förträfflig flickas inbillning lätt berusas af rangens och rikedomens glans; och att hon i sina drömmar gerna föreställer sig såsom rik och förnäm fru; men står hon en gång under inflytelsen af en djup och mäktig känsla, skulle vi tro, att hon med samma öfverspändhet kastar sig på den motsatta ytterligheten och vill uppoffra allt hvad man elVt jär JA AR RN p mn MR Be OR Mm I VA DD rn mt ms sa LK RA LA KR KR OR AR NA RA -— mm AD AN AA ja OD AA UA RO UR -— -— AA DD — — pa Uhr VA MM Å Må pp AV pp FA BK — AA — mm vv CR UN SA kn AV AS AA mA 2 po