POSTSKRIPT TILL G. MAZZINIS BREF
TILL FRANSKA MINISTRARNE DE TOC-
QUEVILLE OCH FALLOUX.
Efter berörde bref, hvars slut Aftonbladet
meddelade i lördags, har romerske triumviren
Mazzini offentliggjort följande skrifvelse i an
ledning af presidenten Bonapartes bekanta bref
till öfverste Ney:
Den skrifvelse jag afgifvit, var redan under pres-
sen, då hr Louis Napoleon Bonapartes bref till hr
Ney kom att sätta Italien och hela Europa i rö-
relse. Jag ändrar ej ett ord af hvad jag sagt, och
ser icke hvarför jag skulle göra det. Detta bref ut-
plånar ej det förflutna, omintetgör ej orättvisan i
det mot romerska republiken föröfvade våld, öfver
skyler ej de lögner, på hvilka man stödt rättfärdi
gandet af des:a anfall.
För det närvarande bevisar det blott mina upp-
gifters sanning, den redan befintliga oenigheten mel-
lan beskyddaren och den beskyddade, mellan fran-
ska ministeren och presterliga styrelsen, samt omöj-
ligheten för en icke despotisk styrelse att komma
öfverens med den återställda påfvemakten. Presiden-
tens vredgade fraser rättfärdiga vår församlings
vota — och denna rättfärdiggörelse skall icke blifva
den sista.
Hvad framtiden beträffar, så är samma brefs enda
verkan i Italien förökning af romerska hofvets miss-
troende och illa dolda hat mot franska nationen
samt upphäfvande af enigheten mellan det katholsk-
bonapartistiska parti, som hade bildat sig för att
störta oss. Kanske ock att det blott är en ny list,
som skall med andra illusioners lockbete stilla det
oupphörligt tillväxande missnöjet i Rom och besvärja
de i den snart sammanträdande lagstiftförsamlingen
uppstigande stormarne mot franska kabinettet. Kan-
ske ock att det var följden af en hastig vrede, som
den goda pressens oupphörliga anfall och kardina-
lernas oklokhet hade uppväckt i en svag själ, sak-
nande politiska begrepp. Men det förändrar icke i
någon väsendtlig mån franska politiken i afseende
på oss. Det är logiskt handladt af påfven, att af-
visa alla förslag till någon verklig uppgörelse af min-
sta vigt mellan honom och hans undersåter, samt af
Österrike och de andra öppet retrograda makterna
att påyrka oantastligheten af påfvens rätt, så snart
utöfning af det ringaste tvång sättes ifråga. För
att vidhålla sitt nya program, skulle Frankrike löpa
fara att få ett krig, och det vill icke Frankrikes re-
gering. För hvad orsak skole vi ej utsäga.
Och hvad blefve följden om än påfven gåfve vika
och inginge på en del af de för honom antydda re-
formerna? Förskräckta af rörelserna år 1831, hade
flera makter förut äskat dessa reformer af honom.
Några medgåfvos men återkallades nästan genast.
Nu komme de kanske att ega ännu kortare beständ,
ty påfliga regeringen skulle vilja utkräfva hämnd
för sitt lidpa tvång. Anarkien är den makt som
gnager påfliga makten; underlåtenhet att verkställa
lagarne är högsta lagen för en mekt, bestående af
mångfaldiga och olika elementer, som alla påstå sig
srunda sig på och härleda sig från ett öfver al
vensklig ordning stående ursprung. Och dessutom,
antingen skulle påfven sjelf taga i sin hand alla
lessa reformer och deras verkställighet, i hvilket