POSTSKRIPT TILL G. MAZZINIS BREF TILL FRANSKA MINISTRARNE DE TOCQUEVILLE OCH FALLOUX. Efter berörde bref, hvars slut Aftonbladet meddelade i lördags, har romerske triumviren Mazzini offentliggjort följande skrifvelse i an ledning af presidenten Bonapartes bekanta bref till öfverste Ney: Den skrifvelse jag afgifvit, var redan under pressen, då hr Louis Napoleon Bonapartes bref till hr Ney kom att sätta Italien och hela Europa i rörelse. Jag ändrar ej ett ord af hvad jag sagt, och ser icke hvarför jag skulle göra det. Detta bref utplånar ej det förflutna, omintetgör ej orättvisan i det mot romerska republiken föröfvade våld, öfver skyler ej de lögner, på hvilka man stödt rättfärdi gandet af des:a anfall. För det närvarande bevisar det blott mina uppgifters sanning, den redan befintliga oenigheten mellan beskyddaren och den beskyddade, mellan franska ministeren och presterliga styrelsen, samt omöjligheten för en icke despotisk styrelse att komma öfverens med den återställda påfvemakten. Presidentens vredgade fraser rättfärdiga vår församlings vota — och denna rättfärdiggörelse skall icke blifva den sista. Hvad framtiden beträffar, så är samma brefs enda verkan i Italien förökning af romerska hofvets misstroende och illa dolda hat mot franska nationen samt upphäfvande af enigheten mellan det katholskbonapartistiska parti, som hade bildat sig för att störta oss. Kanske ock att det blott är en ny list, som skall med andra illusioners lockbete stilla det oupphörligt tillväxande missnöjet i Rom och besvärja de i den snart sammanträdande lagstiftförsamlingen uppstigande stormarne mot franska kabinettet. Kanske ock att det var följden af en hastig vrede, som den goda pressens oupphörliga anfall och kardinalernas oklokhet hade uppväckt i en svag själ, saknande politiska begrepp. Men det förändrar icke i någon väsendtlig mån franska politiken i afseende på oss. Det är logiskt handladt af påfven, att afvisa alla förslag till någon verklig uppgörelse af minsta vigt mellan honom och hans undersåter, samt af Österrike och de andra öppet retrograda makterna att påyrka oantastligheten af påfvens rätt, så snart utöfning af det ringaste tvång sättes ifråga. För att vidhålla sitt nya program, skulle Frankrike löpa fara att få ett krig, och det vill icke Frankrikes regering. För hvad orsak skole vi ej utsäga. Och hvad blefve följden om än påfven gåfve vika och inginge på en del af de för honom antydda reformerna? Förskräckta af rörelserna år 1831, hade flera makter förut äskat dessa reformer af honom. Några medgåfvos men återkallades nästan genast. Nu komme de kanske att ega ännu kortare beständ, ty påfliga regeringen skulle vilja utkräfva hämnd för sitt lidpa tvång. Anarkien är den makt som gnager påfliga makten; underlåtenhet att verkställa lagarne är högsta lagen för en mekt, bestående af mångfaldiga och olika elementer, som alla påstå sig srunda sig på och härleda sig från ett öfver al vensklig ordning stående ursprung. Och dessutom, antingen skulle påfven sjelf taga i sin hand alla lessa reformer och deras verkställighet, i hvilket