oanade sig snart väg ur hjertats djup och han sick derpå löst och begärde af mig en hop förslaringar öfver omständigheter, som nödvändigt skulle hafva skingrat mörkrets dunkla dimmor i hans själ. Till en början kunde han ej fatta genom vilken oförklarlig nyck af ödet just den grefvinna, som ville köpa huset för att låta nedsifva det; herr de la Londe och äfven jag, som båda två med så mycken ifver sökt att få hyra vindsrummen; vi trenne, så olika individer, skulle ändå vara allierade och höra till samma parti, sökande att vinna ett så skiljaktigt mål. Det han isynnerhet icke kunde för mig förklara, var huru det hängde ihop med det nästgränsande rummet, hyrdt i första hand af mig ensamt, sedermera ämnadt åt mamsell Lucie, hans fintvätterska; huru det så bestämdt kunde af grefvinnan, som dertill icke egde någon rättighet, återgilvas till gumman Dentu, som bebodde det förut. Allt detta, sade han, syntes honom som en så gåtlikt intrasslad härfva, att då han försökte reda den, brusto trådarne vid blotta beröringen af hans fingrar. Ingenting är enklare i verlden, min unge vän, svarade jag honom; och om ni allenast med stilla uppmärksamhet vill afhöra mig ett ögonblick, så skall er intrasslade härfva godvilligt sätta sig På nystfoten och reda sig helt varligt, likså väl som ordet till gåtan falla er 1 ögonen. Jag eftersinnade några ögonblick för att samla mina tankar, på det jag skulle för honom kunna omtala den lilla uppgjorda romanen, och jag fortfor: Lucie, er tvätterska, som ni kallar henne, är guddotter till grefvinnan de Mauduit, och af denna sednare på det ömmaste och vänligaste omhuldad. Lucies mor har, som ni utan tvifvel vet, en längre tid bebott dessa rum ni nu innehar. Hennes dotter, hänförd af den barnsliga kärlekens aldrig slocknande tillgifvenhet, som hedrar hennes ädla och öma hjerta, närde länge inom sig en svärmisk längtan att återse sitt trefliga barndomshem: då beslöt greivinnan, som är sjelfva godheten och mild