oanade sig snart väg ur hjertats djup och han
sick derpå löst och begärde af mig en hop för-
slaringar öfver omständigheter, som nödvändigt
skulle hafva skingrat mörkrets dunkla dimmor i
hans själ.
Till en början kunde han ej fatta genom
vilken oförklarlig nyck af ödet just den gref-
vinna, som ville köpa huset för att låta ned-
sifva det; herr de la Londe och äfven jag, som
båda två med så mycken ifver sökt att få hyra
vindsrummen; vi trenne, så olika individer,
skulle ändå vara allierade och höra till samma
parti, sökande att vinna ett så skiljaktigt mål.
Det han isynnerhet icke kunde för mig för-
klara, var huru det hängde ihop med det näst-
gränsande rummet, hyrdt i första hand af mig
ensamt, sedermera ämnadt åt mamsell Lucie,
hans fintvätterska; huru det så bestämdt kunde
af grefvinnan, som dertill icke egde någon rät-
tighet, återgilvas till gumman Dentu, som be-
bodde det förut. Allt detta, sade han, syntes
honom som en så gåtlikt intrasslad härfva, att
då han försökte reda den, brusto trådarne vid
blotta beröringen af hans fingrar.
Ingenting är enklare i verlden, min unge
vän, svarade jag honom; och om ni allenast
med stilla uppmärksamhet vill afhöra mig ett
ögonblick, så skall er intrasslade härfva god-
villigt sätta sig På nystfoten och reda sig helt
varligt, likså väl som ordet till gåtan falla er
1 ögonen.
Jag eftersinnade några ögonblick för att
samla mina tankar, på det jag skulle för ho-
nom kunna omtala den lilla uppgjorda roma-
nen, och jag fortfor:
Lucie, er tvätterska, som ni kallar henne,
är guddotter till grefvinnan de Mauduit, och
af denna sednare på det ömmaste och vänli-
gaste omhuldad. Lucies mor har, som ni utan
tvifvel vet, en längre tid bebott dessa rum ni
nu innehar. Hennes dotter, hänförd af den
barnsliga kärlekens aldrig slocknande tillgifven-
het, som hedrar hennes ädla och öma hjerta,
närde länge inom sig en svärmisk längtan att
återse sitt trefliga barndomshem: då beslöt
greivinnan, som är sjelfva godheten och mild-