för romerska staten, och denna underlåtenhet, som härleder sig från beskaffenheten af högsta makten, hvilken genom sina grundprinciper är befriad från all sträng ansvarighet, skall blifva desto mer skriande, som genom ert förvållande den lagliga och offentliga agitationen skall ånyo ersättas af de hemliga sällskapernas utom lagen stående krig, och — hvarifrån dock Gud bevare oss! — lagens verksamhet utträngas af förtviflans rättvisa, utöfvad af männen af folket med dolken i hand. Eländet, finansväsendets förstöring och den från föraktet för de styrande oskiljaktiga anarkien skola förgifta striden mellan de olika elementerna i staten. Emedlertid hafven j utan förbehåll återinsatt de fordna myndigheterna; j bafven upprättat inqvisitionsdomstolarne, som ransaka rörande föregående politiska handlingar; j hafven återkallat, icke Pius IX:s, utan Gregorius XVI:s män och gjort dem till herrar öfver Rom och provinserna. J viljen upprätthålla och öka Frankrikes inflytelse öfver Italien, men hafven i stället förlorat den, såväl hos folken, dem j orättvist och otacksamt beröfvat frihet och sjelfständig-, het, som hos folkens förtryckare, dymedelst att j genom föreningen med dem hafven befriat dem från den fruktan de hyst för er. J hafven förlorat ert inflytande hos påfvedömets satelli:er, emedan ert förhållande till Frankrike nödgar er att besvära dem med böner om eftergift er som de ej vilja eller kunna göra utan att förneka den grundsats, som uppehåller dem, eller utan att gräfva sin egen graf. Ert inflytande i Italien hvilade på det hopp, folken envisades att hysa om er, och på det Damoklessvärd, j höllen öfver furstarnes hufvud; nu ären j föraktade af de ena och afskydda af de andra såsom evinnerliga bedragare. J hafven gjort franska namnet till ett föraktligt föremål i hela Italien, och detta namn skall förblifva föraktadt till dess en gång afgörande och oklandervärda handlingar säga verlden, att Frankrike åter lyft sig till sin kallelses höjd. Slutligen villen j återuppresa en thron och återgifva påfvedömet dess glans. Men jag skall säga er hvad som kommer att hända er. J hafven frammanat den religiösa frågan och gilfvit dödshugget åt en fallande inrättning; j hafven velat rädda fursten, men hafven i stället dödat påfven, då j förstört hans moraliska anseende, då j understödt honom med eva vapen, då i förnedrat er inför Italien, — som i sista hand är skiljedomare i den religiösa frågan, — genom den fremmande interventionen och genom att mellan påfven och hans folk draga en fåra af blod, hvari påfvedömet skall drunkna. Enda medlet att ännu för någon tid rädda det från den utländska påtryckning som skall störta det, vore att rycka det ur kretsen för de politiska inflytelserna, så att det hade fått verka ensamt i andans rena och oafhängiga sfer. Nu hafven j för alltid stängt denna yttersta utväg till frälsning: påfvedömet är dödt; Rom och Italien skola aldrig tillgifva påfven att han liksom påfvarne i medeltiden anropat utländska bajonetter för att med dem genomborra italienare. I denna dag. M. H., begynnen j att genomskåda tingen; ert kabinett döljer hemlighetsfullt modlösheten, de skingrade illusionerna och den vacklande politiken mellan Paris och Gaöta — mysterier, dem en snar framtid skall afslöja. Rom har redan fått hämnd på er! Romerska republiken är fallen, men evigt lefver dess rätt, den är en vålnad som ofta skall uppst ga för att oroa er sömn och iden vi nog skola uppväcka. Den politiska frågan är orörd. Genom förklaringen att den icke ville gifva vika för annat än våldet, genom att hvarken göra eftergifter eller ens inlåta sig i några underhandlingar, har romerska grundlagsstiftande församlingen för framtiden beröfvat er all grundval för laglig handling. Vi hafva icke kapitulerat; Roms rätt existerar lika mäktig nu som den stund, då republikanska styrelseformen proklamerades. Nederlaget har icke förändrat den. Folkets lagligt och fritt uttryckta vilja är ännu vilkoret för det normala lifvet, och ingen kan hädanefter undandraga sig det. J hafven icke vågat förneka denna rätt; j hafven blott diktat förevändningar för att förringa den och sprida tvifvel om uppriktigheten i det föregående uttrycket af densamma. Deras nederlag, som j oförskämdt kallen en faktion, har, med detsamma den i deras ögon som hysa förtroende till er, undanröjt allt hinder för ett fritt tillkännagifvande af folkets vilja, återgifvit allmänna valprincipen dess rätt, heligare och väldigare än förr. För oss och de med oss liktänkande har Roms rätt helt andra rötter, helt andra förhoppningar än de som äro koncentrerade i Rom. -De rötter, från hvilka Roms rätt utgår, omfatta i sina utgreningar hela Italien. Roms förhoppningar äro den italienska revolutionens, hvilken det hvarken står i er eller i någon annans makt att qväfva. Gud bjöd dessa förhoppningar att vara till, den dagen då alla monarkiska illusioner voro skingrade, då martyren hade försonat felen i de förbund och federationer, dem en oäkta doktrin ville införa hos oss, och då den italienska instinkten uppsatte enhetens fana på Capitolium och förklarade, att från den stunden Gud och folket a sm SES RESET AE TS SE AERASA