ni på en sådan timma och på sådana vägar kom-
mer- och stör ett ensamt fruntimmers ro?
Timothe sökte så godt han kunde att dra-
ga sig ur spelet. Han föregaf att han trodde
rummet vara obebodt... att han der hade hört
buller, han hade sett skymta genom fönstret
just- som reflexionen från en blindlykta... och
slöt deraf att han hörde tjufvar som hade inprak-
tiserat sig, derpå passade han på att vända bla-
det, och i sin tur spela den frågvise.
Men ni sjelf, min käraste mamma Dentu,
hur i all verlden kan ni vara här?
Genom ett himmelens budskap, min son,
svarade hon, tack vare en god och barmher-
tig själ, en hög och förnäm dame, som fått kun-
skap om mina stora motgångar... Grefvinnan
de Mauduit... ingenting mindre än det...
en grefvinna?,
Grefvinnan de Mauduit! utropade Timothe,
fallande på nytt i en ytterligare grad af för-
våning. Hvad befalles? Hör jag rätt? Elon
som ämnade låta nedrifva huset ?
Det rör mig ej, det känner jag icke; men
alt hon genast har skickat till min undsättning
i det lilla kyffe, dit jag hade tagit min tillflykt,
en så galanter herre med ett så trefligt och
vänligt utseende, och ehuru fetlagd han var,
hade han sprungit sig helt andtruten för att
få rätt på mig, den der hyggliga unge mannen.
Den hygglige unge mannen, det var återigen
på mig hon alluderade).
Var det icke: snarare en stor och fetlagd,
fiintskallig herre? afbröt henne Timothå lif-
ligt.
Något fet, något flintskallig, ja visst.
Med blåa kläder, hvit väst, svart halsduk
och blankläderstöflor?
Alldeies, precist!
Aha! Den gamle skälmen!
(Den gamle skälmen var åter jag; lika så-
väl som den unge hygglige mannen.)