SKALL REPUBUIKEN STÅ EULER FALLA II FRANKRIKE? Bland de många themata med variationer som 4 anledning af denna fråga uppföras i franska tidningarne, innehåller Siecle, följande intressanta artikel: Republikens vänner och fiender vänja sig vid att begagna sina rättigheter. Redan skulle det vara omöjligt att låta departementaloch municipalråd utnämnas annorlunde, än genom allmän omröstning. De som utan eftertanka eller åtminstone utan att hafva djupare inträngt i grund-, näringsoch mantalssketternes :förbållanden, tala om :att undertrycka den allm. rösträtten vid representantvalen, drifva -en åsigt, som de dock icke våga komma :fram. med såsom direkt motien. Gör opp en valcensus af endast fem franes, och den skall icke desto mindre vara nog för att tillskapa -en försam ling, som endast skulle representera nationers minoritet. Den .direkta allmänna rösträtten blifver — har blifvit ett lifselement för Frankrike. :Genom den intränger republiken med hvarje. dag i landets seder, republiken som i 66 :år lefvat i folkets instinkt. Nej! — ropar monarkisten med vrede: Frankrike är icke och skall aldrig blifva republikanskt! Om Frankrike icke är republikanskt, så är det monarkiskt; nå väl! Tagen då fram den furste, som enligt eder åsigt är utsedd att sluta revolutiensaeran och öppna en ny för successivt framåtskridande. Stunden är icke kommen, svarar legitimisten; man skulle få emot sig både Imperialister och Orleanister. — Vi tillägge: Och republikanerna, hvilka det väl torde löna mödan att äfven upptaga i räkningen. Ett dylikt svar skulle mar få från de andra monarkistiska fraktionerna. Resultatet är, att så snart fråga är att öfvergifva republiken, så får man emot sig republikanerna, hvilka man svårligen kan frånkänna mod och beslutsamhet, och dessutom alltid tvenne monarkiska fraktioner, som sätta sig emot den tredje fraktion, hvilken skulle vilja operera för en restauration till sin fördel. Bourbonernas anhängare säga: Vi skola nog till slut förlika oss genom en sammansmältning af de tvenne grenarnes rättigheter. Nå antag då, att j kunnen komma till denna punkt, hvilket dock är ganska mycket tvifvel underkastadt: skolen j ändå blifva talrikare än imperialister och republikaner tillsammans, eller med ett ord: skolen j ändå få majoriteten? Vi skola få den, åtminstone i framtiden (svara legitimisterna), ty Frankrike är i grunden monarkiskt. Mycket bra! Under det man väntar får den allmänna rösträtten, monarkiens antipod, tid att genom vanan riktigt göra sig hemmastadd i allmänhetens sinnen, och republiken, som utan all fråga skulle bankruttera, reparerar Frankrikes affärer på kortare tid än 1830 års dynasti kunde göra en sådan reparation. dd En skriftställare — Dumon — yttrar, att det välstånd, som börjar visa sig, endast är skuggan af det gamla välståndet. Skuggans närvaro antyder att sjelfva kroppen icke är långt borta, och republiken går hastigt framåt. Den skall aldrig nå sitt mål, säger konstitutionalismens gamla prester. Hvarföre? — Emedan den har den otroliga näsvisheten att icke gifva sig in i de gamla Politiska och financiella irrgångarne, — framför allt de fina ciella, som hafva störtat trenne monarkier i afgrunden. Det är möjligt, att republikanerna icke äro så skickliga, som önskligt vore; dock äro de det i högre grad än deras motståndare. De hafva — vi tala nu naturligtvis om de moderata republikanerna — atarbetat en konstitution, som oaktadt sina fel, sår lika bra som 1814 och 1830 års konstituioner, och som åtminstone har den förtjensten utt kunna revideras och förbättras på fredlig väg; de hafva inättat en verklig fransk bank, mm — MO