SKALL REPUBUIKEN STÅ EULER FALLA
II FRANKRIKE?
Bland de många themata med variationer
som 4 anledning af denna fråga uppföras i
franska tidningarne, innehåller Siecle, följande
intressanta artikel:
Republikens vänner och fiender vänja sig
vid att begagna sina rättigheter. Redan skulle
det vara omöjligt att låta departemental- och
municipalråd utnämnas annorlunde, än genom
allmän omröstning. De som utan eftertanka
eller åtminstone utan att hafva djupare inträngt
i grund-, närings- och mantalssketternes :för-
bållanden, tala om :att undertrycka den allm.
rösträtten vid representantvalen, drifva -en
åsigt, som de dock icke våga komma :fram. med
såsom direkt motien. Gör opp en valcensus
af endast fem franes, och den skall icke desto
mindre vara nog för att tillskapa -en försam
ling, som endast skulle representera nationers
minoritet.
Den .direkta allmänna rösträtten blifver —
har blifvit ett lifselement för Frankrike. :Ge-
nom den intränger republiken med hvarje. dag
i landets seder, republiken som i 66 :år lefvat
i folkets instinkt.
Nej! — ropar monarkisten med vrede:
Frankrike är icke och skall aldrig blifva repu-
blikanskt!
Om Frankrike icke är republikanskt, så är
det monarkiskt; nå väl! Tagen då fram den
furste, som enligt eder åsigt är utsedd att sluta
revolutiensaeran och öppna en ny för successivt
framåtskridande.
Stunden är icke kommen, svarar legitimisten;
man skulle få emot sig både Imperialister och
Orleanister. — Vi tillägge: Och republikaner-
na, hvilka det väl torde löna mödan att äfven
upptaga i räkningen.
Ett dylikt svar skulle mar få från de andra
monarkistiska fraktionerna. Resultatet är, att
så snart fråga är att öfvergifva republiken, så
får man emot sig republikanerna, hvilka man
svårligen kan frånkänna mod och beslutsamhet,
och dessutom alltid tvenne monarkiska frak-
tioner, som sätta sig emot den tredje fraktion,
hvilken skulle vilja operera för en restauration
till sin fördel.
Bourbonernas anhängare säga: Vi skola nog
till slut förlika oss genom en sammansmältning
af de tvenne grenarnes rättigheter. Nå antag
då, att j kunnen komma till denna punkt, hvil-
ket dock är ganska mycket tvifvel underka-
stadt: skolen j ändå blifva talrikare än impe-
rialister och republikaner tillsammans, eller
med ett ord: skolen j ändå få majoriteten?
Vi skola få den, åtminstone i framtiden
(svara legitimisterna), ty Frankrike är i grun-
den monarkiskt.
Mycket bra! Under det man väntar får den
allmänna rösträtten, monarkiens antipod, tid
att genom vanan riktigt göra sig hemmastadd
i allmänhetens sinnen, och republiken, som utan
all fråga skulle bankruttera, reparerar Frankri-
kes affärer på kortare tid än 1830 års dynasti
kunde göra en sådan reparation. dd
En skriftställare — Dumon — yttrar, att
det välstånd, som börjar visa sig, endast är
skuggan af det gamla välståndet. Skuggans
närvaro antyder att sjelfva kroppen icke är
långt borta, och republiken går hastigt framåt.
Den skall aldrig nå sitt mål, säger konstitu-
tionalismens gamla prester.
Hvarföre? — Emedan den har den otroliga
näsvisheten att icke gifva sig in i de gamla
Politiska och financiella irrgångarne, — fram-
för allt de fina ciella, som hafva störtat tren-
ne monarkier i afgrunden. Det är möjligt, att
republikanerna icke äro så skickliga, som önsk-
ligt vore; dock äro de det i högre grad än de-
ras motståndare. De hafva — vi tala nu na-
turligtvis om de moderata republikanerna —
atarbetat en konstitution, som oaktadt sina fel,
sår lika bra som 1814 och 1830 års konstitu-
ioner, och som åtminstone har den förtjensten
utt kunna revideras och förbättras på fredlig
väg; de hafva inättat en verklig fransk bank,
mm
— MO