mente, lofvar att blifva en serdeles god kassaples. Kompositionen är förnämligast beräknad på, att genom effektfulla och starka dramatiska situationer spänna publikens uppmärksamhet, men har derjemte förtjensten af en naturlig utveckling. Tvänne hittebarn hafva blifvit utlagda vid bron bredvid kyrkan Notre-Dame i Paris en afton år 1622; det ena tillhör en fattig qvinna; det andra är bortröfvadt från sin mor, en rik grefvinna, af snåla slägtingar, i ändamål att dödas, men den som skulle verkställa mordet har i det afgörande ögonblicket fått samvetsagg och i stället utsatt den späda varelsen. Dessa barn blifva sedan båda upp tagna och uppfostrade i ett hittebarnshus och när deras vistelseort och börd efter 15 år upptäckas, gör svårigheten att veta hvilkendera är den fattiga qvinnans eller grefvinnans son, att de båda förföljas af de nyssnämnda slägtingarnas och synnerligen en markis de Varannes infernaliska planer, allt på det han må slippa redogöra för en stor förmögenhet som blifvit röfvad från modren under det hon en tid varit svagsint. Konflikten mellan denna fortsatta förföljelse och bemöd:nderna att upptäcka och tillintetgöra densamma, utgör ämnet för kompositionen som är lyckligt både tänkt och utförd, hvarjemte andan i det hela är ädel och värdig, ehuru arbetet såsom litterär produkt icke kan räknas såsom något egentligt snilleverk. I detta afseende synes det stå ungefär på samma höjd med madame Birch-Pfeiffers produkter. Vi bespara ess en mera detaljerad redogörelse då de flesta vänner af denna dramatiska genre troligen skola gå att sjelfve se innehållet från scenen. Det bör dock tilläggas, att utförandet nästan utan undantag var tillfredsställande. Hr Almlöf, som hade den otacksamma rollen af en härdad förnäm skurk som icke skyr några medel för sina afsigters vinnande, spelte ypperligt; likaså hr Dahlqvist iabbeen Vincent de Pauls roll, hvars milda fromhet han återgaf med en enkelhet och frihet från affektatior, hvartill ref. ej kan undgå att lyckönska honom. Det var ett af de tillfällen, hvari hv D. visade ett nytt prof på den lyckliga förmåga af mångsidighet i uppfattning af karakterer och maskering. Hr Hedin var, såsom ofta är händelsen, treflig och pikant i den qvicke och lättsinnige, men i grund ädelsinnade och ridderlige chevalier de Courcelles roll. — Bland damerna utmärkte sig ganska fördelaktigt eleverna m:ll Kindahl och m:ll Linderoth, såsom de båda gossarna, genom en naivetet, värma och bjertlighet, som flera gånger tillskyndade demsett stormande bifall, hvilket äfven åtskilliga gånger skänktes åt de öfriga spelande, bland hvilka man kanske för litet uppmärksammade hr Lars Kinmanson, som blott hade ett kort parti såsom en döende brottsling, men utförde det mästerligt. Ofversättningen tycktes i allmänhet vara ledig och väl gjord, men vi tage oss friheten anmärka ett fel, som likväl icke nu för första sången framträdde, nemligen att öfversättaren hade i svenska språket bibehållit tilltalet Ni och Er ifrån det fransyska Vous, äfven då talet stältes till barn. Detta låter missljudande för det svenska örat, men kan lyckligtvis med; största lätthet rättas. Flere af de spelande inropades efter pjesens slut. Salongen var uppfylld till mer än två tredjetelar.