VIDARE UM DE SVENSKE OCH NORSKE FRIVILLIGE I DANSKA TJENSTEN. Då vi meddelat våra läsäre underrättelse om den klagan danska tidningen Fädrelandet fört deröfver att de Svenske och Norske frivillige så plötsligt afskedades och tillika på ett mindre artigt sätt: underrättades derom, anse vi oss böra nämna, att danska krigsministeren i Berlingske Tidningen för den 18 och 19 Sept., uti en halfofficiel artikel försvarat sig för dessa tillvitelser. I detta försvar, som är så vidlyftigt, att vi icke kunna lemna rum för detsamma i sin helhet, ådagalägges visserligen, att de vilkor som medgåfvos de fremmande frivillige i afseende på aflöning och hemfärd, voro icke endast lika, utan högre, än hvad som de inländske frivillige erhöllo, äfvensom att ingenting blifvit dem förut lofvadt, som icke uppfyllts. Vi kunne ock yttra, att i dessa afseenden, om ock en och annan kunnat finna sig missbelåten, förklaringen är så tillfredsställande, att vi tro de flesta frivillige godkänna densamma, hvilket ock synes deraf att ingen allmännare klagan försports. Men vi torde böra i några delar bekantgöra hvad Fädrelandet andragit, såsom skäl för sin klagan, och som torde tåla vid att taga i betraktande. Fädrelandet, anmärker först — i anledning af den Berlingske artikelns yttrande, att man borde göra en skillnad mellan de frivillige, som infunnit sig på ministerens inbjudning och emot bestämda vilkor, samt de, som kommit utan en sådan inbjudning och utan löften — att denna skillnad icke kan erkännas, emedan ministeren icke kunnat sjelf förneka, att önskningar yttrats om frivilliges inträdande i dansk tjenst och att på ministerns i Stockholm förfrågan, ministeren svarat, att i synnerhet unge officerare af artilleriet, infanteriet och jägarne, såväl som dugtige och väl rekommenderade underofficerare af dessa vapen kunde erhålla anställning,, äfvensom att man sedan uttalat sig för svenska kavalleriofficerares och skarpskyttars antagande. Det anses billigt att äfven de sednare boördt räknas till samma klass som de, hvilka på inbjudning ankommit, och som fått bättre vilkor vid afskedandet. Vidare vidhålles, att tiden för uppsägelsen varit alltför kort, då generalbefälet icke så tidigt antydt de frivillige om afskedandet, att de kunnat hinna hemifrån förse sig med sina behof för hemresan; samt att de som önskat qvarblifva, gerna kunnat få det, då man nu bibehåller de s. k. ;September-utskrifne Danskar, af hvilka många icke önska högre än att få gå hem. Slutligen anses det ej nog förklaradt, hvarföre ej ministeren låtit tacka de frivillige genast, genom en generalorder, utan lemnat det att ske genom svenske ministern, baron Lagerheim, som dertill icke egde annan väg, än genom svenska och norska embetsmän, samt tidningarne. På en insändares begäran, som sjelf öfverlemnat 100 Rbd, föreslår ;Feedrelandet,, att en medalj må slås, för att utdela exemplar deraf till de svenska och norska frivillige, såsom en erinran af deras fälttåg. Redaktionen af Fedrelandet erbjuder sig att emottaga medlen och hoppas, att ansedda medborgare ställa sig i spetsen för saken.