— —
stadnade villrådig, han blef yr i hufvudet och
förlorade sig i hjelplöshetens trångmål. Ändt:
ligen beslöt han att springa till sina grannar
och söka bistånd; men Lucie hejdade bonom,
genom en lätt åtbörd med handen. Fan nal-
kades henre då närmare och kom med det-
samma ihåg det gamla gängse läkemedlet vid
dylika tillfällen, att hårdt klappa i flata han-
den på den svimmade; han beredde sig att
begagna detta försök; men denna lilla hand
var så fin, så mjuk, så hvit; han vågade ej, af
fruktan att såra den genom beröringen af sin
hårda och grofva. Ur stånd att finna någon
passande bjelp, betraktade han med smärta
detta bleka anlete, under det tunga suckar ar-
betade sig fram ur hans bröst. Lucie uppslog
sina ögon och deras blickar möttes, men denna
gång omedelbart och icke beslöjade genom re:
flexionen af något afundsjukt glas. Hon såg
hans ögon fulla af tårar. I samma stund kom
han ihåg, att han just hade i sin ägo ett uni-
versalmedel mot sådana händelser som denna,
nemligen ättika. Han rusar till ett skåp, slår
upp dörrarne, rycker åt sig en flaska och ett
stycke linne, det första han får tag utiur Lu-
cies korg, återvänder till den sjuka, faller på
knä bredvid henne, fuktande hennes panna,
tinningar och näsborrår.
Hu! det är ju olja ni häller på mig, hvi-
skade Lucie; ja säkert är det oljan, fortfor
hon, i det hon skakade hufvudet, återkom-
mande härvid till fullkomlig fattning.
Hennes illamående slutade på detta sätt med
ett hjertligt skratt, uti hvilket Thimotö äfven
snart deltog. En
Bekantskapen var nu glädtigt och förtroligt
afslutad. Lucie fruktade ej nu så mycket att
förlänga sitt tete-å-tåte, ty den unge bildhug-
garen var mot henne idel uppmärksamhet och
vördnad; för öfrigt behöfde hon väl någen tid
för att fullkomligt lugna sig. Hon uppgaf icke