hoppet, att till och med på samma dag ernå
upptäckten af den stora hemligheten, som låg
henne så mycket om hjertat.
Just som hon åter ämnade upptaga ledtrå-
den till det genom Julia Monicauds mellan-
komst afbrutna samtalet, föll bennes tankar på
denna sistnämnda, och bon sade:
Hvarför gick ni ej redan på balen, der ni
visste att ni skulle träffa denna bistra Julie?
Ni skulle då hafva kommit till en förklaring.
med hvarandra, som från början var er -me-
ning, och jag skulle blifvit förskonad från:
detta häftiga uppträde, som, jag bedyrar, myc-
ket skrämde mig.,
Det är ert eget fel, mamsell, att jag icke-
var der, svarade Thimote, i det han kastade:
på henne en lång sidoblick af kärlek och be-
undran.
Huru så ?,
,Det är snart sagdt. Jag hade sett er. Jag
tänkte blott på er, och detta utgjorde för mig.
aftonens sällhet och lycka. Ack ja! Ni vet
ej ni hur jag är till mods när jag är ensam,
öfverlemnad. åt mig sjelf. Då grubblar och
drömmer jag i skiftande mångfald, bygger fan-
tastiska slott, luftslott om ni så vill; kärleken
gör alltid sitt intåg hos mig genom hufvudet
— det är min natur.
Den högvälborna grefvinnan bet sig i läppen,
högst missbelåten öfver den nya vändning sam-
talet hade tagit.
Oaktadt ringheten i hennes härkomst och
den ringa grad af ärelystnad och egenkärlek,
som bodde i hennes själ, hade hon haft till-
fälle att utbilda sitt medfödda fina förstånd,
och att vänja sig vid den eleganta verldens
seder och bruk. Hon ansåg således denne. re-
latift underordnade persons kärlek, som från
en vindskammares oansenliga plats så oförmo-
dadt hotade henne, värd föga uppmärksamhet.
(Forts. följer.)