FRANKRIKE. Allt som den tid nalkas, då lagstiftande församlingens sessioner ånyo skola öppnas, börjar man åter kannstöpa om ministerförändring; så lyder t. ex. en: version, att Mol skulle få Dufaures portfölj, Benoit dAzy (af yttersta högern) få Passys o. s. v. Enligt ett annat rykte skulle Mol blifva konseljpresident. Ytterligare en Bonaparte hoppas man få in nationalförsamlingen: nemligen Anton BoJD till Carl (prinsen af Canino) och naparle, brox STR M Å TN tette Bonaparte; han Ule up p träda Fm kandidat i Yonne-departementet, hvarest nvus Napoleon Bonaparte, som bekant, först blef vald till folkrepresentant. Genom en ordre af presidenten utaf den 19 September, har en kommission af I medlemmar blifvit nedsatt för att undersöka de papper, som man funnit i Tuilerierna efter den 24 Febr. 1848 och under försegling deponerat i nationalarkiverna. Så snart dessa papper blifvit undersökta, skola de öfverlemnas efter pröfvade anspråk dels till staten, dels till f. d. konungafamiljen, dels till andra!personer. Ett stort antal polackar ämna lemna Frankrike och utvandra till Amerika, för att anlägga polska kolonier. De hafva, efter erhållen tillåtelse af polisprefekten, hållit ett möte för att diskutera om medlen att utföra denna stora plan. En kommission af 6 ledamöter har blifvit bildad för att så snart som möjligt vidtaga alla förberedande anstalter i detta syfte. Koleran rasade ännu i Marseille. Enligt det algieriska bladet Atlas,, har den också utbrutit i Algier, hvarest 22 personer aflidit af den i militärhospitalerna. Lamartines månadsskrift Le Conseiiler du Peuple har väckt stor förbittring bland det demokratiska partiet, i synnerhet för det sednåste numret, som innehöll en lång artikel mot skollärarnes socialistiska åsigter. Man har nu heslutat utgifva en Anti-Conseiller,, för att motverka denna skrift. Hvad Lamartine sjelf beträffar, så synes han allt mer och mer draga sig ifrån sina gamla vänner och närma sig till des. k. moderata. Högst märkvärdigt är hans yttrande i ett af de föregående numren om presidenten L. N. Bonaparte, hvars motståndare han städse varit ända till den 10 Dec. 1848. Lamartines ord äro följande: Personligen kände jag icke den president, som nationen genom sin omröstning satte i spetsen för den verkställande makten. Jag inbillade mig att han var — hvad mina politiska fördomar och de af honom sjelf vid åsynen af sitt gamla fängelse i Ham så ädelt bedömda fel läto mig frukta för mitt land — lättsinnig, passionfull, äregirig och hersklysten. Jag misstog mig. Åren hade mognat hans själ och eftertanken hade upplyst honom. Olyckan hade förvandlat honom. Jag har sedermera sett, observerat och lärt att känna republikens president, och jag är skyldig sanningen den förklaring, att i honom finnes en man, som är den närvarande. ställningen och sina pligter vuxen, en statsman med riktig och klar blick, godt hjerta, stort praktiskt förstånd, öppen redlighet och en modesti, som förkastar all storprålighet. Jag säger eder, hvad jag tänker; jag har intet intresse af att smickra honom; ty jag har icke mer att vänta af honom, än enhvar af eder. Jag har ofta i mitt lif afslagit något, men aldrig begärt något. Jag tror emedlertid, att republiken varit lycklig och att den der funnit en man, hvarest den-blott väntade att finna ett namn. Försynen ledde valurnans resultat. OSTINDIEN. Banken i Benares har inställt sina betalningar, men lärer likväl kunna tillfredsställa sina kreditorer; aktieegarne erhålla deremot ingenting och förlora således hela sitt kapital. Direktörerna voro de hufvudsakliga låntagarne. En af dem, öfverste Pew i Bengaliska armåen, som för en tid sedan skulle kunnat lemna tjensten med en årlig inkomst af 40,000 p. st., har nu uppgifvit sin stat med en skuld af 260,000 p. st., den han åsamkat sig blott och bart genom misslyckade spekulationer. ——LAD— NA med. sårlarennosten antända såväl frans