OC IVv OMM AL, VM MID LV OBE VA MMA EA
eller förlöjligas.
komlig rättvisa har att lägga minoriteten eller
de konservative till last i sitt förhållande till
hvilken sak också i sin mån är otillfredsstäl-
lande. ÅA den motsatta sidan nemligen, elier
svag, ehuru viljan kan vara god, och den po-
litiska instinkten förer åt det rättas håll. Men,
som måste grunda sig på insigt och omdöme,
hvila vid deras omdöme, på hvilkas visdom
staten liksom gifvit deras förtroende anvisning.
Men af denna brist på fast öfvertygelse är
en oundviklig följd, att en del med så liten
ralismens och demokratiens sak.
klar insigt vacklar instinktmenniskan, den dra-
ger sig visst åt det håll, hvaråt den politiska
instinktens magnetnål pekar, men på samma
gång hyser hon för deras öfvertygelse, hvilka!
sträfva åt motsatta hållet, en alltför stor akt-
ning. Ty i sin okunnighet och beqvämlighet
inbillar sig instinktmenniskan, att hvad af mot-
parten anföres icke gerna kan sakna all grund,
helst påståendena och inkasten från det hållet
kunna för den oinvigde låta temligen grund-;
ligt, isynnerhet som de idissl s med en beun-;
dransvärd seghet och ihärdighet, och derige-
nom ledes hon ofta till den grundfalska slut-
satsen, att det rätta ligger midt emellan de
RNA - - - TR kk AA AA AA FRK KR
stridandes motsatta meningar, hvilket blott säl--
lan och af en tillfällighet inträffar. Det är en;
klar sak, att, då det icke är fråga om den råa
styrkans dom, såsom i anfallskrig stater emel-
lan, utan man inom ett lagbundet samhälle på
fredlig väg kämpar om lagförändringar med
skäl och bevis, så måste, i allmänhet åtmin-
stone, det anfallande af de båda partierna hafva
rätten belt och hållet eller till större delen
på sin sida, emedan det erfordras större energi
till anfallet än till försvaret, och energien åter
förutsätter hoppet att slutligen på laglig väg
vinna seger.
På denna svaghet i öfvertygelse eller total
brist deraf, samt på den gråhet) och me-
delvägsvandring, som deraf följa, är icke svårt
att bifoga exempel ur vår dagliga erfarenhet.
Alla förståndiga menniskor, som icke, med el-
ler utan medvetande, ledas på sned af intres-
sen eller fördomar, erkänna nu mera, att po-
litiska rättigheter äro verkligt menskliga rät-
tigheter, och att den allmänna röst- eller val-
rätten är fullkomlig rationell. Men i tillämp-
ningen häraf på det praktiska gebitet visar sig
mången betänklig: man fruktar att ej tiden är
inne, att någon afprutning på principens konse-
qvens vore åtminstone klok o. s. v. Man förbiser
härvid hvad som synes oundvikligt att begripa,
att det rätta bör få vara rätt, enär och ehvar
det är fullkomligt insedt. Man glömmer härvid,
att det funnits stater, till och med republikan-
ska, hvilken samhällsform mest öfverensstämmer
med fordran på sedlighet och menniskovärde,
hvilka dock gått under, af det för många hem-
lighetsfulla, men dock så enkla och lättfattliga
skäl, att de koncessioner, som blefvo gjorda till
fördel för rätt och billighet, ej gjordes i rättan
tid, utan allteftersom en oafvislig nödvändig-
het dertill tvingade, genom hvilken tidsutdrägt
partierna hunno förbittra och demoralisera hvar-
andra, hvarefter all eftergift å de maktägandes
sida, allt jemnande af de politiska rättigheterna
kom för sent. Nationen måste falla. — Likaledes
medger man utan svårighet, att religionen är
menniskans ensak, hennes samvetes angelägenhet,
att ingen kan tvingas till en viss tro, att olika
kyrkor derföre äro en tillbörlighet; men man
har i allmänhet svårt att lyfta sig öfver be-
greppet af statskyrka, för ett och samma sam-
hälle, menar man, måste en och samma kyrka
vara den herrskande. Man har således till ex.
svårt att bli ense om, att judarne böra med
oss hafva lika politiska rättigheter, och man
besinnar ej, att nästan i alla bland mer eller
mindre civiliserade folk gällande religioner och
sekter finnes så mycket af sann och hög sedo-
lära, att dessa religioners bekännare kunna vara
soda och redliga medborgare och värdiga hvil-
ken stat som helst. — Ännu ett exempel, ett
bland de färskaste. Med högst få undantag
nörer man nu ingen mera sätta ifråga ungrar-
nes befogenhet till missnöje med Österrikes
slandervärda politik, likasom ej heller någon,
enappast bland de konservative, med undantag
M de äkta ryssarne, önskat dem en olycklig
itgång på kriget. Men nu komma de icke
ullt liberale med sitt roliga men: oaktadt de
erkänna ungrarnes krigsorsak, hade de helst
sett att desse afstått från hela bråket och åt-
nöjt sig med sakernas status quo; nu: skulle
le gerna se att en jemkning skedde mellan
angrärnes billiga fordringar och Österrikes
billiga vägran, att de medlande europeiska
makterne gingo en försonande, medelväg mel-
an rätt och orätt.
Till dessa exempel på tänkesätt hos de grå
a hvarje slag lägge vi, såsom slutpunkt, föl-
ande korollarium. Det är denna medelvägp,
man egentligen menar med rätt och sanning,
och man föreställer sig att deri ligger någon-
Ling högre och förträfligare, visare och klo-
kare, än rätt och sanning rätt och slätt; och!
iela detta verldsförbryllande vishetsmakeri,
letta förvirringsdigra förmedlingsväsende kom-
ner icke minst från den i sig sjelf humana
och sanna, men af de grå merändels öfver-
It på ett förvändt sätt tillämpade regeln om
skådeplatsen eller också — antingen missaktas!
Sedan vi nu uppvisat, hvad man med full-!
öfrige medborgare, på hvilkas öfvertygelse de
lägga så liten vigt, att de nära nog synas ickel
veta om dess tillvaro, vilje vi slutligen fästa!
uppmärksamheten på en sak å motsatta sidan,
de icke konservatives, är mångens öfvertygelse
som sagdt är, hos mången är öfvertygelsen,!:
d
svag eller ingen, derföre att mängden mindrel
tänker, stundom af mindre tillförsigt till egen!
omdömesförmåga, stundom af maklighet och!
tröghet, stundom af vana att låta andra tänka
för sig, stundom af den förmenta pligten att:
energi i ord och handling understödjer libe-
I brist på
;
- or LS RA RA Ån Fr FR Jr
äqÖ Ne hl - OD AMA mm A MM c AA —-
gr gm
skyldigheten alt göra afseende på andras me-