OC IVv OMM AL, VM MID LV OBE VA MMA EA eller förlöjligas. komlig rättvisa har att lägga minoriteten eller de konservative till last i sitt förhållande till hvilken sak också i sin mån är otillfredsställande. ÅA den motsatta sidan nemligen, elier svag, ehuru viljan kan vara god, och den politiska instinkten förer åt det rättas håll. Men, som måste grunda sig på insigt och omdöme, hvila vid deras omdöme, på hvilkas visdom staten liksom gifvit deras förtroende anvisning. Men af denna brist på fast öfvertygelse är en oundviklig följd, att en del med så liten ralismens och demokratiens sak. klar insigt vacklar instinktmenniskan, den drager sig visst åt det håll, hvaråt den politiska instinktens magnetnål pekar, men på samma gång hyser hon för deras öfvertygelse, hvilka! sträfva åt motsatta hållet, en alltför stor aktning. Ty i sin okunnighet och beqvämlighet inbillar sig instinktmenniskan, att hvad af motparten anföres icke gerna kan sakna all grund, helst påståendena och inkasten från det hållet kunna för den oinvigde låta temligen grund-; ligt, isynnerhet som de idissl s med en beun-; dransvärd seghet och ihärdighet, och derigenom ledes hon ofta till den grundfalska slutsatsen, att det rätta ligger midt emellan de RNA TR kk AA AA AA FRK KR stridandes motsatta meningar, hvilket blott säl-lan och af en tillfällighet inträffar. Det är en; klar sak, att, då det icke är fråga om den råa styrkans dom, såsom i anfallskrig stater emellan, utan man inom ett lagbundet samhälle på fredlig väg kämpar om lagförändringar med skäl och bevis, så måste, i allmänhet åtminstone, det anfallande af de båda partierna hafva rätten belt och hållet eller till större delen på sin sida, emedan det erfordras större energi till anfallet än till försvaret, och energien åter förutsätter hoppet att slutligen på laglig väg vinna seger. På denna svaghet i öfvertygelse eller total brist deraf, samt på den gråhet) och medelvägsvandring, som deraf följa, är icke svårt att bifoga exempel ur vår dagliga erfarenhet. Alla förståndiga menniskor, som icke, med eller utan medvetande, ledas på sned af intressen eller fördomar, erkänna nu mera, att politiska rättigheter äro verkligt menskliga rättigheter, och att den allmänna rösteller valrätten är fullkomlig rationell. Men i tillämpningen häraf på det praktiska gebitet visar sig mången betänklig: man fruktar att ej tiden är inne, att någon afprutning på principens konseqvens vore åtminstone klok o. s. v. Man förbiser härvid hvad som synes oundvikligt att begripa, att det rätta bör få vara rätt, enär och ehvar det är fullkomligt insedt. Man glömmer härvid, att det funnits stater, till och med republikanska, hvilken samhällsform mest öfverensstämmer med fordran på sedlighet och menniskovärde, hvilka dock gått under, af det för många hemlighetsfulla, men dock så enkla och lättfattliga skäl, att de koncessioner, som blefvo gjorda till fördel för rätt och billighet, ej gjordes i rättan tid, utan allteftersom en oafvislig nödvändighet dertill tvingade, genom hvilken tidsutdrägt partierna hunno förbittra och demoralisera hvarandra, hvarefter all eftergift å de maktägandes sida, allt jemnande af de politiska rättigheterna kom för sent. Nationen måste falla. — Likaledes medger man utan svårighet, att religionen är menniskans ensak, hennes samvetes angelägenhet, att ingen kan tvingas till en viss tro, att olika kyrkor derföre äro en tillbörlighet; men man har i allmänhet svårt att lyfta sig öfver begreppet af statskyrka, för ett och samma samhälle, menar man, måste en och samma kyrka vara den herrskande. Man har således till ex. svårt att bli ense om, att judarne böra med oss hafva lika politiska rättigheter, och man besinnar ej, att nästan i alla bland mer eller mindre civiliserade folk gällande religioner och sekter finnes så mycket af sann och hög sedolära, att dessa religioners bekännare kunna vara soda och redliga medborgare och värdiga hvilken stat som helst. — Ännu ett exempel, ett bland de färskaste. Med högst få undantag nörer man nu ingen mera sätta ifråga ungrarnes befogenhet till missnöje med Österrikes slandervärda politik, likasom ej heller någon, enappast bland de konservative, med undantag M de äkta ryssarne, önskat dem en olycklig itgång på kriget. Men nu komma de icke ullt liberale med sitt roliga men: oaktadt de erkänna ungrarnes krigsorsak, hade de helst sett att desse afstått från hela bråket och åtnöjt sig med sakernas status quo; nu: skulle le gerna se att en jemkning skedde mellan angrärnes billiga fordringar och Österrikes billiga vägran, att de medlande europeiska makterne gingo en försonande, medelväg melan rätt och orätt. Till dessa exempel på tänkesätt hos de grå a hvarje slag lägge vi, såsom slutpunkt, fölande korollarium. Det är denna medelvägp, man egentligen menar med rätt och sanning, och man föreställer sig att deri ligger någonLing högre och förträfligare, visare och klokare, än rätt och sanning rätt och slätt; och! iela detta verldsförbryllande vishetsmakeri, letta förvirringsdigra förmedlingsväsende komner icke minst från den i sig sjelf humana och sanna, men af de grå merändels öfverIt på ett förvändt sätt tillämpade regeln om skådeplatsen eller också — antingen missaktas! Sedan vi nu uppvisat, hvad man med full-! öfrige medborgare, på hvilkas öfvertygelse de lägga så liten vigt, att de nära nog synas ickel veta om dess tillvaro, vilje vi slutligen fästa! uppmärksamheten på en sak å motsatta sidan, de icke konservatives, är mångens öfvertygelse som sagdt är, hos mången är öfvertygelsen,!: d svag eller ingen, derföre att mängden mindrel tänker, stundom af mindre tillförsigt till egen! omdömesförmåga, stundom af maklighet och! tröghet, stundom af vana att låta andra tänka för sig, stundom af den förmenta pligten att: energi i ord och handling understödjer libeI brist på ; or LS RA RA Ån Fr FR Jr äqÖ Ne hl OD AMA mm A MM c AA —gr gm skyldigheten alt göra afseende på andras me