statens förnuft, hvilket visserligen kunde låta
säga sig, om ej det muntliga tillägget vidfogats,
att ständerna äro till för att, genom å kom-
mittenternas vägnar förklaradt bifall till regen-
tens propositioner, gifva popularitet och styrka
åt hans vilja. Om denna lära i nittonde år-
hundradet synes det vara öfverflödigt att säga
mera, än att det är svårt att afgöra, om den
mera påminner om Bedlam eller Afgrunden.
Det är väl den vidunderligaste inkonseqvens
i verlden, att medgifva menniskan att äga en
egen öfvertygelse eller snarare fordra den af
henne, men deremot icke erkänna en sådan hos
statsmedborgaren. I den nyss antydda sam-
hällsläran föll principens vidunderlighet lättare
i ögat, emedan man der, just genom systemets
konseqvens, ser orimlighetens extrem. Men
på samma villfarelsens väg äro de stadde, som
påstå statens förnuft representeras, väl icke af
en enda person, men af en minoritet, som, till
följe af traditionell sjelfskrifvenhet har an-
språk att vara statens förmyndare. Ty ett
blott halft erkännande af den statsmedborger-
liga öfvertygelsens befogenhet, i det åt somliga
medgifves rätt till en öfvertygelse, åt andra
åter icke, är i sjelfva verket ett totalt förne-
kande af rösträttens grundsats i dess renhet ).
Det är äfven bland goda menniskor en van-
lig villfarelse, att de tro, att uti samhället ett
visst tvång behöfves utöfver det tvång, som,
på grund af godvillig öfverenskommelse, be-
stämmes till individens inskränkning så till
vida, att alla medborgares frihet kan bestå
jemte hans. Denna förvillelse kommer deraf,
att de icke göra sig rätt reda för, hvad det
är, som staten bör åsyfta såsom sitt högsta
ändamål. Detta ändamål består ej blott deri,
att bereda en viss beqväm och trygg samhälls-
ställning, eller att af individerna framtvinga
en mängd nyttiga och goda gerningar, utan
deri, att göra samhället lyckligt och dess med-
lemmar sjelfva goda. Tvånget kan bereda en
viss säkerhet i staten, ett visst yttre välbefin-
nande, kan framtvinga en hop gagneliga och
skenbart goda gerningar, men det kan ej gifva
samhällskroppen denna liflighet och kraft, som
medföra den egentliga och innerliga känslan af
helsa, det kan ej göra medborgaren god och
lycklig. Österns sjelfherrskare förmår, genom
allmakten af sitt ord, åstadkomma storverk af
allehanda slag, saker som allmänneligen, och
alldeles icke utan skäl, mestadels dock i yttre
och materiell mening, prisas såsom samhälls-
nyttiga; men förädla sitt folk, det förmår han
icke, göra det lyckligt i sann och högre me
ning kan han icke. Besynnerligt! det är just
allmakten, den fullt ut begagnade allmakten,
som deruti förlamar hans kraft. Det är folket
sjelft, som skall, icke machinmessigt, utan med
frihet, göra hvad godt och nyttigt är i sam-
hället; detta är vilkoret för dess värde, lycka
och belåtenhet. Om individens högsta lycka
kommer från sjellmedvetandet, från känslan af
ädelhet och kraft, så kommer ock medborga-
rens högsta lycka från mnationalmedvetandet,
från känslan af egen och andras frihet, ädelhet
och kraft under harmoniskt sträfvande.
Detta är en sats, hvars sanning de konser-
vative borde behjerta, dertill bevekte ej min-
dre af klokhet än af förnuft. Endast genom
aktgifning på tidens förändrade öfvertygelse
kan sakernas status quo så der temligen bi-
behållas, tills i alla fall en ny tingens ordning
gör en förändring i vederbörandes ställning
oundviklig. De helt eller, numera, halfvägs
absoluta furstarne; tack vare år 1848, borde
ock i tid behjerta detsamma. De borde med
bäfvan inom sig erkänna, att all kraft, de äga
till reaktionens arbete, i detta fall såsom i alla,
icke är deras utan folkets. All deras makt,
sådan den är i sin nedgång, är dock folkets,
den allmänna öfvertygelsen, opinionens; en opi-
nion, som är bruten och försvinnande, men
ännu ej försvunnen. Upplysningen har ej ännu
nedträngt till massorna: med den ena delen af
medborgarne slå furstarne ännu den andra.
Sjelfva äro de -marionetter: det är fördomen,
som, till deras förmenta bästa, slåss med upp-
lysningen. De äro hvad de äro, så länge för-
domen vill. Då fördomen skingras, dunsta de
sjelfve bort såsom dimfantomer, och blott rum-
met efter dem skall finnas öfrigt. De aktade
blott sina egna nycker, men icke andras öf-
vertygelse, den allmänna opinionen.
Man hör nu för tiden i de högres och äldres
kretsar klagan deröfver, att vördnaden för det:
bestående, för ålderdomen och dess vishet
allt mera aftager hos det yngre slägtet. I den
mån denna klagan kan vara grundad, förtje-
nar den att upptagas till besvarande. Hvilken :
är då orsaken till denna bedröfliga företeelse?
Ingen annan än att man fordrar aktning och
vördnad för något annat än det, som i sig sjelf.
är aktning och vördnad värdt. Man fordrar
aktning för lagar, utan afseende på deras be-
skaffenhet, för embetsmän, utan afseende på,
hvilken aktning desse sjelfva visa lagarna och
sina pligter, för ålderdomen, utan bekymmerl.
om, med hvilken ära de gråa håren bäras.l.
Man fordrar således aktning för saker, som
hafva relatift, men inget eget värde. Hvilken .
aktning förtjena lagar, som ej äro förnuftiga :
och tidsenliga? Hvilken aktning embetsmän,l:
som handla af despotism, nyck och egennytta?1
Hvilken aktning ålderdomen, om hos den in-
genting finnes, utom skröplighet och knarrig-
het? Hvilken aktning vetenskapsmannen, om
han icke blott tvärhåller vetenskapens utveck-
ling, utan till och med, till de konservatives
belåtenhet och förlustelse, låter den gå bak-
länge;? Hvilken aktning för bildningens måls-
män i allmänhet, om de, långt ifrån att vilja
sitta inuti tidens vagn, när de unge sitta på
kusksätet, icke ens gitta att sitta bakpå, utan
hellre släpa efter såsom säkerhetshakar, oftast
midt på jemna vägen? — Man berättar om
Goethe, att han i sin sena lefnadsafton sade
sig varsna morgonrodnaden af en ny och helt
annan konst, än den han sjelf och hans sam-
fida chkaåadat same 24 I oo Le: hönstlina fö
fö jr An mm HM mA mm MV