statens förnuft, hvilket visserligen kunde låta säga sig, om ej det muntliga tillägget vidfogats, att ständerna äro till för att, genom å kommittenternas vägnar förklaradt bifall till regentens propositioner, gifva popularitet och styrka åt hans vilja. Om denna lära i nittonde århundradet synes det vara öfverflödigt att säga mera, än att det är svårt att afgöra, om den mera påminner om Bedlam eller Afgrunden. Det är väl den vidunderligaste inkonseqvens i verlden, att medgifva menniskan att äga en egen öfvertygelse eller snarare fordra den af henne, men deremot icke erkänna en sådan hos statsmedborgaren. I den nyss antydda samhällsläran föll principens vidunderlighet lättare i ögat, emedan man der, just genom systemets konseqvens, ser orimlighetens extrem. Men på samma villfarelsens väg äro de stadde, som påstå statens förnuft representeras, väl icke af en enda person, men af en minoritet, som, till följe af traditionell sjelfskrifvenhet har anspråk att vara statens förmyndare. Ty ett blott halft erkännande af den statsmedborgerliga öfvertygelsens befogenhet, i det åt somliga medgifves rätt till en öfvertygelse, åt andra åter icke, är i sjelfva verket ett totalt förnekande af rösträttens grundsats i dess renhet ). Det är äfven bland goda menniskor en vanlig villfarelse, att de tro, att uti samhället ett visst tvång behöfves utöfver det tvång, som, på grund af godvillig öfverenskommelse, bestämmes till individens inskränkning så till vida, att alla medborgares frihet kan bestå jemte hans. Denna förvillelse kommer deraf, att de icke göra sig rätt reda för, hvad det är, som staten bör åsyfta såsom sitt högsta ändamål. Detta ändamål består ej blott deri, att bereda en viss beqväm och trygg samhällsställning, eller att af individerna framtvinga en mängd nyttiga och goda gerningar, utan deri, att göra samhället lyckligt och dess medlemmar sjelfva goda. Tvånget kan bereda en viss säkerhet i staten, ett visst yttre välbefinnande, kan framtvinga en hop gagneliga och skenbart goda gerningar, men det kan ej gifva samhällskroppen denna liflighet och kraft, som medföra den egentliga och innerliga känslan af helsa, det kan ej göra medborgaren god och lycklig. Österns sjelfherrskare förmår, genom allmakten af sitt ord, åstadkomma storverk af allehanda slag, saker som allmänneligen, och alldeles icke utan skäl, mestadels dock i yttre och materiell mening, prisas såsom samhällsnyttiga; men förädla sitt folk, det förmår han icke, göra det lyckligt i sann och högre me ning kan han icke. Besynnerligt! det är just allmakten, den fullt ut begagnade allmakten, som deruti förlamar hans kraft. Det är folket sjelft, som skall, icke machinmessigt, utan med frihet, göra hvad godt och nyttigt är i samhället; detta är vilkoret för dess värde, lycka och belåtenhet. Om individens högsta lycka kommer från sjellmedvetandet, från känslan af ädelhet och kraft, så kommer ock medborgarens högsta lycka från mnationalmedvetandet, från känslan af egen och andras frihet, ädelhet och kraft under harmoniskt sträfvande. Detta är en sats, hvars sanning de konservative borde behjerta, dertill bevekte ej mindre af klokhet än af förnuft. Endast genom aktgifning på tidens förändrade öfvertygelse kan sakernas status quo så der temligen bibehållas, tills i alla fall en ny tingens ordning gör en förändring i vederbörandes ställning oundviklig. De helt eller, numera, halfvägs absoluta furstarne; tack vare år 1848, borde ock i tid behjerta detsamma. De borde med bäfvan inom sig erkänna, att all kraft, de äga till reaktionens arbete, i detta fall såsom i alla, icke är deras utan folkets. All deras makt, sådan den är i sin nedgång, är dock folkets, den allmänna öfvertygelsen, opinionens; en opinion, som är bruten och försvinnande, men ännu ej försvunnen. Upplysningen har ej ännu nedträngt till massorna: med den ena delen af medborgarne slå furstarne ännu den andra. Sjelfva äro de -marionetter: det är fördomen, som, till deras förmenta bästa, slåss med upplysningen. De äro hvad de äro, så länge fördomen vill. Då fördomen skingras, dunsta de sjelfve bort såsom dimfantomer, och blott rummet efter dem skall finnas öfrigt. De aktade blott sina egna nycker, men icke andras öfvertygelse, den allmänna opinionen. Man hör nu för tiden i de högres och äldres kretsar klagan deröfver, att vördnaden för det: bestående, för ålderdomen och dess vishet allt mera aftager hos det yngre slägtet. I den mån denna klagan kan vara grundad, förtjenar den att upptagas till besvarande. Hvilken : är då orsaken till denna bedröfliga företeelse? Ingen annan än att man fordrar aktning och vördnad för något annat än det, som i sig sjelf. är aktning och vördnad värdt. Man fordrar aktning för lagar, utan afseende på deras beskaffenhet, för embetsmän, utan afseende på, hvilken aktning desse sjelfva visa lagarna och sina pligter, för ålderdomen, utan bekymmerl. om, med hvilken ära de gråa håren bäras.l. Man fordrar således aktning för saker, som hafva relatift, men inget eget värde. Hvilken . aktning förtjena lagar, som ej äro förnuftiga : och tidsenliga? Hvilken aktning embetsmän,l: som handla af despotism, nyck och egennytta?1 Hvilken aktning ålderdomen, om hos den ingenting finnes, utom skröplighet och knarrighet? Hvilken aktning vetenskapsmannen, om han icke blott tvärhåller vetenskapens utveckling, utan till och med, till de konservatives belåtenhet och förlustelse, låter den gå baklänge;? Hvilken aktning för bildningens målsmän i allmänhet, om de, långt ifrån att vilja sitta inuti tidens vagn, när de unge sitta på kusksätet, icke ens gitta att sitta bakpå, utan hellre släpa efter såsom säkerhetshakar, oftast midt på jemna vägen? — Man berättar om Goethe, att han i sin sena lefnadsafton sade sig varsna morgonrodnaden af en ny och helt annan konst, än den han sjelf och hans samfida chkaåadat same 24 I oo Le: hönstlina fö fö jr An mm HM mA mm MV