huldrikt och kärleksfullt möter mina ögon. Der
är ju ännu ett litet rum, om jag mins rätt?
tillade hon, utvisande med handen en dörr till
höger om fönstret.
Vill ni våra god och stiga in, mamsell Lu-
cie,, sade Timothe, begagnande sig redan af
en gammal bekants rättigheter, i det han helt
enkelt kallade henne vid namn. Det var utan
tvilvel er sängkammare?
Ja, min och min mors.
,Det är också nu mitt sofställe. Men bevars,
det är nu för tiden ej så nätt och fint som det
var under er omhuldande vård. Ni vet väl hur
en stackars ungkarl kan ha det... eller rättare,
ni vet det icke. Så mycket bättre för er. Vill
ni göra mig den äran, så skola vi der sluta vår
lilla upptäcktsresa.
Han uppsköt dörren på vid galvel, bjudande
artigt Lucie att stiga på; men då han med det
samma blef varse att dörren till det lilla hem-
lighetsfulla kabinettet stod öppen, rusade han
med blixtens snabbhet förbi den unga flickan,
stängde med häftighet igen dörren och stoppade
nyckeln i sin ficka. Lucie, som ej kunde be-
gripa meningen härmed, såg förundrad på honom.
Hon blef ett par minuter stående på tröskeln,
utan att öfverstiga den, kastande i minnets pa-
norama en längtande blick tillbaka på de friska
vårdagarne af sin första ungdomstid: en tid, då
hon var fattig, men då den oskuldsfullaste frid
och förnöjelse bodde i hennes själ.
Stig då in, mamsell Lucie,, sade den unge
mannen med inbjudande röst; var hemma-
stadd och krusa inte.,
Nej, nej, jag tackar; jag måste genast gå...
jag är nu belåten,, sade hon med en lätt darr-
ning i rösten; farväl min herre... jag har
mycket brådtom; adjö, adjöl
Thimoihe skyndade efter henne och upphann
henne vid utgångsdörrn, sem ämnu stod öppen
sedan hennes inträde.