balustrad, hel och hållen betäckt med sling-
rande krypväxter.
Mina volubilis! mina spräckliga volubilis!x
upprepade hon med vek stämma, i det hon
upplyftade sina händer med ett uttryck af
häpnad och bestörtning... Ser jag verkeligen
rätt? Ja! de äro de samme! Hur är det
möjligt, sedan fyra hela år, äro de ej döde
och utgångne?
Sedan dessa fyra år äro de fyra gånger både
döde och begrafne mitt vackraste barn, och
det är just derigenom de ännu fortlefva i denna
stund, sade handtverkaren skrattande. De
hafva åter sått sig sjelfve under Pichons och
min omvårdnad.
Ack, så roligt! utropade den vackra tvät-
terskan. Ni skall veta, min herr2, de äro rara
sällsynta vexter, dessa volubilis, dessa strim-
mige volubilis; sedan den tiden har jag på in-
tet ställe återsett dem. Ni måste gifva mig
frö deraf; säg, vill ni icke det?
Utan tvifvel! det är väl det minsta jag kan
göra, emedan det är ni sjelf som bar plante-
rat dem.n
Ack, nej! det är icke jag . .. det är någon ...
Er älskare ?,
Nej, min kusin.x
Dervid lag förhindrar icke det ema det an-
dra; tvertom. Men, vänta litet! Ja! låt mig
fundera ... ja, der ha vi det... Ni heter Lucie,
eller hur? Er kusin, var det icke den hygg-
lige Paul Mequelles?
,Har ni känt till honom? Skulle ni väl
hafva känt honom?
Ja mycket väl; han har varit min vän.
-Kors! ni skulle då vara den der lilla Lu-
cie, om hvilken han så mycket talade med
mig ?,
Har han talt med er om mig?
Beständigt, jag försäkror er, det var hans