— Inom den litterära kritiken har nyligen passerat följande kuriositet. Uti tidningen Najaden lästes nemligen för kort tid sedan ett flags anmälan af en bok med titeln: Clara Winqvist, social roman af C. W. Bergman. Denna artikel börjar med det uppriktiga tillkännagifvandet, att recensenten icke läst boken. Ett stycke längre ned får man dock veta att han läst — tjugu blad af boken och redan vid de första sidorna fann han, att boken ej kunde vara af någon C. W. Bergman, som ingen får reda på om det är fogel eller fisk, utan helt enkelt af Almqvist. Anledningen till detta fynd förmäles först vara stilen, som skall vara frappant, och otäckt, lik Almqvists i hans sämsta arbeten, och sedan bokens titel Clara Winqvist, dervid man, säger recensenten, ovilkorligen faller på den tanken, att det är en kusin till Sara Widebeckp. Slutligen kommer man, menar recensenten, i anledning af orden social och Winqvist ovilkorligt att tänka på Örebromötet och professor Wingqvistr, och hvarföre skulle icke äfven detta vara ett bevis att boken är skrifven af Almqvist? (I förbigående kunde härtill äfven läggas, att skillnader mellan namnen Almqvist och Wingqvist blott är ett par bokstäfver större än skillnaden emellan namnen Wingqvist och Winqvis:.) Vi mena att detta kan kallas bindande skäl och slutsatser. Andtligen har samma recensent af en annan recension i Posttidningen fått se, att boken skall hafva till väsentligaste ändamål att upphöja Almqvist i 7 gånger 7:de himmelen,, hvaraf han finner ,att författaren naturligtvis icke kan vara Almqvist; men vill någon tro det ändå, så torde han ej hafva något synnerligt deremot. Vi hafva ansett detta prof på samvetsgrann litterär kritik så eget i sittslag, att det väl förtjenar förvaras åt framtiden; men det utgör ännu blott hälften af historien. Den goda vännen Aftonposten måste äfven göra sitt nödvändiga vid denna sak. Altonpostens redaktörer hafva väl, såsom bekant är, anspråket att följa med sin tid, de veta således ganska väl att hr C. W. Bergman är en lefvande och verklig person, som förut gifvit utett par andra skrifter, kallade den sociala frågan och den religiösa frågan, och hr Bonnier, som haft bestyr med romanen Clara Winqvists spridande, kunde ytterligare upplysa härom. Men recensionen i Najaden innehöll bra med ovett och en dråplig insinuation mot hr Almqvist, och detta föll vännerna i Aftonposten så på läppen, att deras ärlighet ej kunde motstå begäret att aftrycka Najadens anmälan utan något upplysande tillägg angående författaren. Lefve den gamla ärligheten!