älskare, mycket trånande efter handling). Han säger om majoritetens hemställan, att den skett — allt under förevändning af fästad uppmärksamhet på utredande af frågan: han vill intet uppskof med ärendets slutliga pröfning, och har till skäl derför den utomordentliga trängsel, som dagligen egerrum på Norrbro, under den omläggning af densamma, som nu pågår och som orsakat flera obehag och mindre olyckshändelser (små olyckshändelseungar!), och han utropar till sluts: måtte således något a! de redan framställda förslagerna — kanske i brist på något bättre, det af herrar reservanter förordade — snart blifva godkändt, för att, om det af Kongl. Maj:t erhåller stadsfästelse, genast kunna börja at! utan vidare uppskof och trassel sättas i verkställighet. Han vill således, i sin helga ifver, bygga midt i vintern! Det ginge kanske an om man finge bara älskare till arbetare, som med detsamma vore kaloriferer. Uppgifterna om de åkandes trängsel på Norrbro äro historier, fast icke historiska. Till berättarnes beröm må också sägas att de varit liksom litet brydde för att säga ut d.m. Att tänka sig för, och att undersöka innan man bestämmer sig för läget af en byggnad, som fordrar dryg kostnad och som anlägges för allmänhetens nytta och beqvämlighet, torde emedlertid vara angeläget nog. Det synes som borde man redan hafva tillräckligt haft för ögonen hvad det vill säga att fatta beslut i en illa beredd byggnadsfråga, och att välja plats utan god berakning. Ingen bestrider nyttan och det öfverhängande behofvet af flera än en bro i hufvudstaden. Och äfven när nyss anförda uppgifter äro ogrundade, qvarstår dock alltid i sin hela sanning det förhållandet, att genom broanläggningar, rätt ställda mellan Stockholms hufvuddelar, stora fördelar skola vinnas itsynnerhet för fotgängarne och de arbetande, till besparing af deras krafter och deras möda samt deras eller deras husbönders tid, hvarjemte ett utan tvifvel ganska betydligt kapital, som för onödig nötning a! vagnar och förspilld hästkraft nu årligen går förlo radt, genom krokväg, skall besparas. Men det är härvid icke de få personernas genväg. som, för att anse frågan rätt, får betraktas; ty det är endast den stora mängdens, folkströmmens, kortare väg, som här kan gifva den stora vinsten, om än med — såsom det kan synas — obetydliga faktorer. Stockholms belägenhet är sådan, att en cirkel, som har Helgeandsholmen till medelpunkt och 3400 alnars radie, innesluter jemnt hela den bebyggda delen (den så kallade Djurgårdsstaden inbegripen) så att endast trädgårdarne på Norrtullsgatan, bortom Carlbergsallen, och de sista qvarteren vid Skans tull och Danviks tull, bortom Postmästarebacken och Tegelviken, falla utanför. All rörelse från södermalm åt staden eller norrmalm måste alltid sammanträffa i en enda punkt, Slussen, derifrån ingen gata leder så gent till hufvudstadens medelpunkt och mot norrmalm, som Vesterlånggatan. Också lades Stockholms äldsta bro öfver Norrström (gamla Norrbro) i rak följd från denna gata öfver Helgeandsholmen, samt vidare, öfver smalaste vattnet, till Norrmalm. Att Vesterlånggatan är, mest af alla sjelfva stadens gator, besökt af gående, och att på denna gata i hvarje hus är en handelsbod, bevisar ojäfvigt att detta är kortaste vägen genom staden, funnes än ej kartan att intyga det. Ser man åter på bilden af Norrmalm, så finner man, att denna stora stadsdels alla tre hufvudgator, nemligen Drottninggatan, Malmtorgsgatan, i förlängning af Holländareoch Malmskillnadsgatorna, samt Regeringsgatan äro riktade på Helgeandsholmen. Man har alltså här för sig, hvad naturen föreskrifver för alla på cirkelrymd anlagda städer, nemligen att alla stora vägar äro af ålder riktade åt medelpunkten, och samma trafik, som der, kan icke, såsom hrr reservanter synes mena, genom något medel ledas till äfven andra stadsdelar, så framt icke en kortare väg, än diametern, mellan kretsens motstående punkter kan påhittas,, eller stadens hufvudfigur förändras, hvilket sednare icke är fallet med Stockholm. Den nu betraktade rörelsen är den från stadens delar, sinsemellan; en annan, som också kan blifva stor, är hela stadens mot någon punkt ufom den. Derom längre fram. Att vidare tala om den förra, så se vi att af de nyssnämnde gatorna Drottninggatan, den ansenligaste i hufvudstaden, upptager den största mängden sidogator, såsom en stor ström bäckar, hvarigenom nära uteslutande, all rörelsen från sjelfva Staden och Södermalm, ja till och med från Kungsholmen, til Norrmalm och till särskildt Claratrakten, tager denns väg, och måste fortfarande taga den, endast med undantag af de i allt obetydliga Clara Södraocct Vestra Kyrkogatorna, hvilka äro mera folktomma än kanske någon annan gata i Stockholm. Församlingarnes folklängder ) visa att, med af räkning af Clara närmast Röda bodarne, alltså hela Adolph Fredriks . ... 7,295 hela Johannis. . ....... 3,346 nästan hela Clara (411,185) . 10,000 pmkring !V; af Jakobs (8,099) 1,615, eller tillsammans öfver 22,000 personer — nära er fjerdedel af Stockholms hela folkmängd — äro boende så, att deras kortaste väg till sjelfva staden och Sö dermalm är, och skall alltid blifva, hufvudsakligas öfver den punkt der Drottninggatan faller ut på Fredsgatan, samt för resten öfver Malmtorgsga tan, der denna kommer fram på Gustaf Adolf. torg. s 38,500 personer, som bebo Sodermalm och Sta den, hafva jemväl, och skola alltid hafva sin när. maste väg till de 21,000 personerna på Norrmaln öfver dessa nyssnämna punkter. (Slut i morgon.) ) För år 1843, slutande sig med 83,699 personer såsom Stobbolms då varande folkmängd. RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER För någon tid sedan omtalades i Aftonblade att en i stadshushäktet arresterad person klagat der.