att tillräkna en mindre skicklighet hos någon för hysande af liberala tänkesätt, om ock för ögonblicket de finnas, som tro sig kunna betrakta alla så tänkande såsom Parias. Då likväl kapten Z. fick sig förklaradt, att dess erkända skicklighet, på samma gång äfven dess välfärd, blifvit tillbakasatt, i följd af dess egande politiska opinion och deltagande i reformsällskaperna, så bör det för hvarje man med hjerta i bröstet och minsta sjelfständighet i karaktären ej synas underligt, att han fann förbållandet så djupt kränkande, att den häraf föranledda sinnesstämningen förmådde honom, att, med åsidosättande af allt annat, göra sig till en politisk martyr, medelst offentliggörandet af ett enskildt, dock honom ex officio gjordt meddelande och deraf föranledt samtal, hvarigenom vissa väl anade, dock ej ännu konstaterade embetsmannatillgöranden kommo i dagen. Så har insändaren ansett motivet hafva varit till kapten Z. offentliggörande, genom den fria pressen — detta paladium för hvarje fritt folk och hvilket såsom sådant önskar förblifva — af hvad honom vederfarits. Personer finnas likväl, hvilka klandrat detta kapten Z. förfarande, under yttrande att han borde i stället hafva anfört klagomål. Denna åsigt af saken är något enfaldig. Egnas blott ett ögonblicks uppmärksamhet åt hvad kapten Z. anfört att general von Arbin till honom yttrat och hvilket af nämnde general icke blifvit förnekadt, så torde slutsatsen blifva att någon person icke fanns, till hvilken kapten Z. skulle kunnat framföra sina klagomål. Kapten Z. hade således intet annat öfrigt att göra, än att antingen med tystnad och undergifvenhet fördraga den kränkande orättvisan honom vederfarits, eller ock göra hvad han gjort, underställa sin sak opinionens dom, hvilken, huru man än må sätta sig öfver densamma, likafullt icke är så helt och hållet utan sin betydelse, då den lika oblidkeligt uttalar sitt omdöme öfver konungar, som hvarje enskild medborgare. Att den relation kapten Z. aflemnat öfver sitt samtal med general von Arbin är sanningsenlig, derpå går, oberäknadt att något förnekande å general von Arbins sida icke inträffat, den omständigheten i borgen, att kapten Z. icke i sitt referat utelemnat ett förfarande, som han dock troligen sjelf insåg att man hos honom måste ogilla, nemligen att han, likasom satte ett pris på sin tystnad ). Nu något om frågans andra stadium; eller om de påföljder, hvilka dels inträffat, dels man anser böra inträffa för de i saken aktivt deltagande persönerna. Hvad först f. d. generalfälttygmästaren von Arbin angår, så anser ins. hans entledigande hafva varit fullkomligt motiveradt. General von Arbin hade, såsom generalfälttygmästare uti artilleriets organisationsbref af 1830 sig fullständigt föreskrifvet hvad han vid batterichefs tillsättande hade att iakttaga, nemligen att gilla regementschefens i och för befattningens tillsättande upprättade förslag, eller ock detsamma sjelf förändra. Han har deremot på ett helt annat sätt tillvägagått, samt derefter på ett hos hvarje förtroende embetsman opassande sätt vältrat skulden till sitt förfarande på en person, hvilken han, under hvilka förhållanden som helst, aldrig dt sätta i mellanhand. F öfverste Heyl har någon synlig påföljd ej ännu t; dess förfarande att å det inlemnade förslai befallning utstryka det namn han derå, med ledning af sin öfvertygelse om subjektets företrädesvis egande skicklighet, uppfört, är likväl af den art, att han visat tydlig brist på nödiga egenskaper som regementschef, och han för sig rättyisligat enahanda förfarande som det hvilket med general von Arbin inträffat. Hvad slutligen de hittills synliga följderna för kapten Z. angår, vill man ingenting invända emot hans entledigande från generalstaben, så väl i anseende till naturen af detta uppdrag, som ock af den anledning, att man anser det aldrig böra vara fallet att en artilleriof6cer är anställd i generalstaben, i följd af den allmännare bekantskap med armeens hufvudvapen, hvilken af en generalstabsoflicer erfordras. Hvad åter angår den Z. ålagda extraju liciella bestraffning af tvenne månaders fängelse å högvakt för missaktning och. vanvördnad mot dess högste förman inom artilleriet, så kan man icke finna annat, än att denna bestraffning är orättvis och äfven på samma sätt kommer att anses, om kapten Z., som man måste förmoda, icke med bestraffningen låter sig åtnöja, utan med den rättighet 2 kap. 26 S af krigsartiklarne honom medgifver, begär målets pröfning af domaren. Att åt kapten Z:s relation af sitt samtal med general von Arbin skall dervid komma att gifvas den tydning som i bestraffningsordern förekommer, anser man för otroligt. Krigslagarnes bud äro ej lika lätta att kringgå som befordringsföreskrifterna. Innehållet af 2 kap. 18 och 14 kap. 38 S krigsartiklarne samt 4 del. 2 kap. 14 3 mom. tjenstgöringsreglementet torde vara tillfyllestgörande för att besvara hvad ofvan blifvit antydt, synnerligast om målets fullföljande fortsättes ända till högsta domstolen. Hvad åter angår den ifrån Stockholm afgifna opinionsyttring, så synes de deri deltagande icke hafva besinnat den påföljd densamma för dem medför, enligt så väl krigsartiklarne som duellsplakatet. Anhängare af den konstitutionell monarkiska principen, således äfven af Rätt och Sanning. ) Uti den ridderliga anda, som alltid funnits och, man vill hoppas, allt framgent skall finnas såsom regulator å tänkesätten inom svenska armåen, är man öfvertygad att den fördömelse öfver allt som kan ega en skymt af egennytta, hvilken här blifvit uttalad, skall finna genljud. Detta hindrar likväl ej att personer finnas, hvilka, oaktadt en upphöjd samhällsställning, anse konstaterad egennytta ingenting betyda, utan vara fri från all påföljd, då subjektet genom sina öfriga grundsatser visat sig vara en användbar satellit ät absolutismen. Publiciteten kan i det framfarna härom lemna vidare besked. a (Insändt.) NÅGOT OM DEN TILLÄMNADE NYA BRON ÖFVER NORRSTRÖM.