han dock uppsnappat ordet kapten,, — År herrn kapten? frågade han; ja visst, är jag det, blef svaret, och stoppade jag åter passet i fickan med det tillägg: att då jag i dagboken införde titeln kapten och namnet, så vore det ju bra? Vid ankomsten till Westerås fann jag militären redan på sina poster. Ensköld frågade mig i förtroende, om ej generaladjutanten för armåten, Melin, stod i hemligt förstånd med Adlersparre; ty straxtl efter min afresa hade ordres kommit alt sammandraga trupperna för att marschera till Grisslehamn. Jag svarade, att jag före afresan gjort mig under: rättad derom, och hade icke någon anledning att tro det; hvarföre jag äfven i Stockbolm hade undvikit Melin. Emellertid kommo dessa generalordres rätt väl till pass, för att få trupperna sammandragna. I anled ning bäraf utbad jag mig få del af deras marsch route, för att kunna meddela Adlersparre densamma. Med Stjernstam och Ensköld öfverlade jag sedan om bästa sättet att fördröja marschen, tills Adlersparre hunnit skicka dem nya föreskrifter. De lofvade bäda att göra hvad i deras förmåga stod, till vinnande af ett lyckligt resultat. Belåten fortsatte jag färden till rebro, der jag inträffade om natten. Tullen bevakades af husarer, och ingen slapp in eller ut, utan Charlieres medgifvande. Jag blef förd till honom. Han hade samlat sina på roten liggande 80 husarer, af hvilka flera ankommit utan munderingar, andra utsiyrda i kurassirrsabdlar. Sedan Charliere fått denna lilla styrka samlad, skyndade han att försäkra sig om landshöfdingens person. Ehuru en större folk samling denna dag egde rum, i och för rekryteringsmöte, ä landskansliet, tvekade ej Charliere att tillkännagifva landshöfdingen, der han satt i utöfoingen af sitt embete, det han ej fick lemna slottet, vid hvilket han också satt post. Rekryteringsmötet blef naturligtvis afbrutet, och hvar och en återvände förvånad hem till de sina att berätta dem denna mnyhet. Derpå hastade Charliere till sin chef, öfverste Aminoff, som, till följe af sin förklaring, att ej vilja deltaga i insurrektionen, blef arresterad. Då Aminoff vid samma tillfälle fick höra, att kornetten grefve Hamilion var den, som rest omkring att uppvigla befälhafvarne, yttrade han: Det blir vackert att få se uniformer hänga i galgen. Derefter tog Charliere helt enkelt befälet öfver den i staden förlagda och under kapten Roos befäl stående landtvärnsbataljonen, hvilken han beröfvade gevären och lät manskapet återvända hem till sitt. Af Charliere hörde jag nu, att major Cederström icke ännu inryckt i staden; och på min fråga om orsaken till detta dröjsmål, svarade han: Nog är Cederström i rörelse, men intet har det gått så fort, som han lofvade Hamikon. I morgon kommer han bestämdt, och skall jag nog hälla denna stad i ordning. Charliere meddelade mig äfven, att han låtit underrätta Adlersparre om det, hvarmed jag förklarade mig belåten. På mitt yttrande, att det hade varit åtminstone klokare att icke inrycka i staden vid rekryteringsmötet, sverade Charliere: pvHvem kom att tänka derpå Under resan från Örebro, stötte jag, emellan Christinehamn och Carlstad, på Wermlandsoch Dalregementena, som voro i marsch. De hade fått underrättelse om min resa, och voro angelägna att få veta sinnesstämningen bland de trupper, som voro påräknade; mina meddelanden gjorde äem helåtna. På gästgifvaregården närmast Carlstad blef jag af gästgifvaren rådd att återvända, ty i Carlstad står illa till, der är en kommendant som är barsker, han heter von Böhnen,, — således min -sqvadronschef. Det roade mig, ty jag förstod, att gästgifvaren ansåg mig vara utskickad af konungen. Vid framkomsten till Aölersparre, som icke väntat mig så fort tillbaka, gjorde jag reda för mitt uppdrag. Adlersparre förklarade sig belåten med mina tillgöranden och att jag rätt uppfattat hans afsigt. Han skrattade åt Adlercreutis försigtighet att icke vilja lemna mig något skrifuigt. Efter två timmars samtal, bad han mig gå till:hvila och äfven dröja öfver i Carlstad följande dagen; men jag förklarade, att det var redan hvila nog att förflytta sig från kärran på hästryggen, och -:marscherade dagen derpå med sqvadronen till Christinehamn. Konung Gustaf IV Adolfs sjelfva arrestering, framställd i en särskild afdelning i boken, visar, i synnerhet i stycket III åtskilliga detaljer, som vidör denna gång se oss genom utrymmet hindrade att meddela. Förf. har sammanbundit -de varierande berättelserna om arresteringskatastrofen, och dervid begagnat sig, icke allenast af de kända officiella källorna, utan tillika af högst sakrika och omständliga upplysningar, uppsatta och till förf. lemnade af de la Grange och Arnell, jemte flere muntliga öfverlemningar af trovärdiga personer. Boken fortgår nu tills det heter: Sverige är räddadt! (sid. 124). Sedan komma diplomatiska förhandlingar och slutligen bilagor. Allting är på god fot. — Förf. låter oss emedlertid på ett ställe (sid. 76) ana, att om planen för dessa skildringar kommer att utvidgas, han torde komma att vidröra historien om Carl Augusts, såväl som om gr. Fersens död, och dervid, något fullständigare än hittills skett, ådagalägsa: att om det ena af dessa brott var en frukt af falsk rättskänsla, att med hvilka medel som helst godtgöra en inbillad orättvisa emot ett förföljdt barn — så var det andra ett ännu bedröfligare resultat af hämndlystnaden, af den moraliska bankrutten på samhällets höjder., (Införes på begäran.) Med anledning af det polisreferat Stockholms tid