han dock uppsnappat ordet kapten,, — År herrn
kapten? frågade han; ja visst, är jag det, blef sva-
ret, och stoppade jag åter passet i fickan med det
tillägg: att då jag i dagboken införde titeln kapten
och namnet, så vore det ju bra?
Vid ankomsten till Westerås fann jag militären
redan på sina poster. Ensköld frågade mig i för-
troende, om ej generaladjutanten för armåten, Melin,
stod i hemligt förstånd med Adlersparre; ty straxtl
efter min afresa hade ordres kommit alt samman-
draga trupperna för att marschera till Grisslehamn.
Jag svarade, att jag före afresan gjort mig under:
rättad derom, och hade icke någon anledning att tro
det; hvarföre jag äfven i Stockbolm hade undvikit
Melin.
Emellertid kommo dessa generalordres rätt väl till
pass, för att få trupperna sammandragna. I anled
ning bäraf utbad jag mig få del af deras marsch
route, för att kunna meddela Adlersparre densamma.
Med Stjernstam och Ensköld öfverlade jag sedan om
bästa sättet att fördröja marschen, tills Adlersparre
hunnit skicka dem nya föreskrifter. De lofvade bäda
att göra hvad i deras förmåga stod, till vinnande af
ett lyckligt resultat. Belåten fortsatte jag färden till
rebro, der jag inträffade om natten. Tullen beva-
kades af husarer, och ingen slapp in eller ut, utan
Charlieres medgifvande. Jag blef förd till honom.
Han hade samlat sina på roten liggande 80 husarer,
af hvilka flera ankommit utan munderingar, andra
utsiyrda i kurassirrsabdlar. Sedan Charliere fått denna
lilla styrka samlad, skyndade han att försäkra sig
om landshöfdingens person. Ehuru en större folk
samling denna dag egde rum, i och för rekryterings-
möte, ä landskansliet, tvekade ej Charliere att till-
kännagifva landshöfdingen, der han satt i utöfoin-
gen af sitt embete, det han ej fick lemna slottet, vid
hvilket han också satt post. Rekryteringsmötet blef
naturligtvis afbrutet, och hvar och en återvände för-
vånad hem till de sina att berätta dem denna mny-
het. Derpå hastade Charliere till sin chef, öfverste
Aminoff, som, till följe af sin förklaring, att ej vilja
deltaga i insurrektionen, blef arresterad. Då Ami-
noff vid samma tillfälle fick höra, att kornetten grefve
Hamilion var den, som rest omkring att uppvigla
befälhafvarne, yttrade han: Det blir vackert att få
se uniformer hänga i galgen.
Derefter tog Charliere helt enkelt befälet öfver den
i staden förlagda och under kapten Roos befäl stå-
ende landtvärnsbataljonen, hvilken han beröfvade ge-
vären och lät manskapet återvända hem till sitt. Af
Charliere hörde jag nu, att major Cederström icke
ännu inryckt i staden; och på min fråga om orsa-
ken till detta dröjsmål, svarade han: Nog är Ce-
derström i rörelse, men intet har det gått så fort,
som han lofvade Hamikon. I morgon kommer han
bestämdt, och skall jag nog hälla denna stad i ord-
ning.
Charliere meddelade mig äfven, att han låtit un-
derrätta Adlersparre om det, hvarmed jag förklarade
mig belåten. På mitt yttrande, att det hade varit
åtminstone klokare att icke inrycka i staden vid re-
kryteringsmötet, sverade Charliere: pvHvem kom att
tänka derpå
Under resan från Örebro, stötte jag, emellan Chri-
stinehamn och Carlstad, på Wermlands- och Dalre-
gementena, som voro i marsch. De hade fått un-
derrättelse om min resa, och voro angelägna att få
veta sinnesstämningen bland de trupper, som voro
påräknade; mina meddelanden gjorde äem helåtna.
På gästgifvaregården närmast Carlstad blef jag af
gästgifvaren rådd att återvända, ty i Carlstad står
illa till, der är en kommendant som är barsker, han
heter von Böhnen,, — således min -sqvadronschef.
Det roade mig, ty jag förstod, att gästgifvaren ansåg
mig vara utskickad af konungen. Vid framkomsten
till Aölersparre, som icke väntat mig så fort till-
baka, gjorde jag reda för mitt uppdrag. Adlersparre
förklarade sig belåten med mina tillgöranden och
att jag rätt uppfattat hans afsigt. Han skrattade åt
Adlercreutis försigtighet att icke vilja lemna mig
något skrifuigt. Efter två timmars samtal, bad han
mig gå till:hvila och äfven dröja öfver i Carlstad
följande dagen; men jag förklarade, att det var re-
dan hvila nog att förflytta sig från kärran på häst-
ryggen, och -:marscherade dagen derpå med sqvadro-
nen till Christinehamn.
Konung Gustaf IV Adolfs sjelfva arrestering,
framställd i en särskild afdelning i boken, vi-
sar, i synnerhet i stycket III åtskilliga detal-
jer, som vidör denna gång se oss genom ut-
rymmet hindrade att meddela. Förf. har sam-
manbundit -de varierande berättelserna om ar-
resteringskatastrofen, och dervid begagnat sig,
icke allenast af de kända officiella källorna, utan
tillika af högst sakrika och omständliga upp-
lysningar, uppsatta och till förf. lemnade af
de la Grange och Arnell, jemte flere muntliga
öfverlemningar af trovärdiga personer.
Boken fortgår nu tills det heter: Sverige
är räddadt! (sid. 124). Sedan komma diplo-
matiska förhandlingar och slutligen bilagor.
Allting är på god fot. — Förf. låter oss emed-
lertid på ett ställe (sid. 76) ana, att om pla-
nen för dessa skildringar kommer att utvid-
gas, han torde komma att vidröra historien
om Carl Augusts, såväl som om gr. Fersens
död, och dervid, något fullständigare än hittills
skett, ådagalägsa: att om det ena af dessa
brott var en frukt af falsk rättskänsla, att med
hvilka medel som helst godtgöra en inbillad
orättvisa emot ett förföljdt barn — så var det
andra ett ännu bedröfligare resultat af hämnd-
lystnaden, af den moraliska bankrutten på sam-
hällets höjder.,
(Införes på begäran.)
Med anledning af det polisreferat Stockholms tid-