LITTERATUR. 1809 års revolution och dess män; tidstaflor af C. A. Adlersparre; 2:dra och sista delen. Vi fortsätta i dag det i går började utdraget, innehållande berättelsen om d, v. kornetten grefve Hugo Hamiltons resa: Sedan jag iklädt mig min förra rustning, reqvirerädes en åkarsläda, för att, som det hette, köra mig till Hagalurds värdshus; men vid ankomsten dit lät jag åkaren förstå att han skulle skjutsa mig till Rotebro. Den påbörjade protesten förstummades vid åsynen af kurirbrickan, som återfick sin behöriga plats. I förökad fart gick det nu mot Upsala, dit jag anlände klockan 9 på aftonen. Jag hastade till Hård, hvilken uppkastade ideliga svårigheter för sitt deltagande i planen; deribland uppgaf han, att han nyss emottagit generaladjutantens för armåen ordres att med Uplands regemente uppbryta mot Grisslehamn, och sökte visa huru omöjligt det var att uppehålla marschen; med ett ord, jag fann honom ej benägen, och att han endast sökte att på bästa vis komma ifrån affären. Under vårt samtal förklarade han sig ega stort förtroende till Adlersparre och räknade sig bland hans vänner, på samma gång som han undvek att yttra något, hvilket kunde binda honom, och bad mig slutligen icke omtala för någon vårt sammanträffande. Med anledning deraf fordrade jag hans försäkran att icke störa mig i min färd. Från Hård begaf jag mig till öfverarchiatern Afzelius. Klockan var 40 på aftonen då jag inträdde hos gubben, som hade tagit nattmössa på sig och var färdig att gå till kvila. Med vresig ton frågade han: Hvem är der? En militär, som medför helsningar från en gammal bekant, blef svaret. Jag ville ej närmare ge mig tillkänna förrän pigan, som visat mig in, hade hunnit gå ut. Hvem skulle det kunna vara? frågade Afzelius. Jag framtog då ett bref från Adlersparre. Gubben bröt det och utropade genast: Ack, min hedersvän Adlersparre! Hans glädje var oskrymtad, jag måste göra honom reda för allt, från början till slut; derefter tillade jag: att Adlersparre påräknade archiaterns biträde, ifall den studerande ungdomen ville sig i politiken inblanda, hvilket vore ofta fallet. å detta svarade Afzelius: Helsa Adlersparre, att jag nog skall draga försorg om att han ej blir oroad från detta håll. Sedan jag hos honom uträttat mitt uppdrag, ville han nödvändigt att jag skulle hos honom hvila öfver natten, och förklarade att jag Vore säker hos honom. På mitt nekande invände gubben: Jag är läkare, och kan bedöma hvad en: menniska tål; jag beder er, mottag hvilan; det är omöjligt att resa oupphörligt i sträng köld. Jag svarade mig vara van vid att slita ondt, att jag måste återvända, för att tillse att allt gick efter de föreskrifter jag lemnat, och att jag så fort som möjligt borde meddela Adlersparre de tillfredsställande underrättelser jag egde. Efter då en gammal läkares råd — genmälte Afzelius — ej kunna göra sig gällande, så emottag en boutelj rödt vin, som jag svarar för skall göra godt. Ehuru jag den tiden aldrig smakade något spirituöst, med undantag af litet bränvin, som då ansågs nödvändigt, emottog jag bouteljen, för att icke göra honom emot; skyndade från Afzelius till gästgifvaregården, hvarifrån vägen togs mot Westerås. I Enköping hade jag litet trakasseri med gästgifvaren, som nödvändigt ville se mitt pass, innan jag fick skjuts; jag undvek det i det längsta, men måste sluteligen gripa till det pass, jag fått af Anckarsvärd, och bredde ut det för honom, utan att lemna det ifrån mig, Hur fort jag än drog det tillbaka, hade