LITTERATUR.
1809 års revolution och dess män; tidstaflor
af C. A. Adlersparre; 2:dra och sista delen.
Vi fortsätta i dag det i går började utdraget,
innehållande berättelsen om d, v. kornetten
grefve Hugo Hamiltons resa:
Sedan jag iklädt mig min förra rustning, reqvire-
rädes en åkarsläda, för att, som det hette, köra mig
till Hagalurds värdshus; men vid ankomsten dit lät
jag åkaren förstå att han skulle skjutsa mig till Rote-
bro. Den påbörjade protesten förstummades vid å-
synen af kurirbrickan, som återfick sin behöriga
plats. I förökad fart gick det nu mot Upsala, dit
jag anlände klockan 9 på aftonen. Jag hastade till
Hård, hvilken uppkastade ideliga svårigheter för sitt
deltagande i planen; deribland uppgaf han, att han
nyss emottagit generaladjutantens för armåen ordres
att med Uplands regemente uppbryta mot Grissle-
hamn, och sökte visa huru omöjligt det var att up-
pehålla marschen; med ett ord, jag fann honom ej
benägen, och att han endast sökte att på bästa vis
komma ifrån affären. Under vårt samtal förklarade
han sig ega stort förtroende till Adlersparre och
räknade sig bland hans vänner, på samma gång som
han undvek att yttra något, hvilket kunde binda
honom, och bad mig slutligen icke omtala för någon
vårt sammanträffande. Med anledning deraf for-
drade jag hans försäkran att icke störa mig i min
färd.
Från Hård begaf jag mig till öfverarchiatern Af-
zelius. Klockan var 40 på aftonen då jag inträdde
hos gubben, som hade tagit nattmössa på sig och
var färdig att gå till kvila. Med vresig ton frågade
han:
Hvem är der?
En militär, som medför helsningar från en gam-
mal bekant, blef svaret. Jag ville ej närmare ge
mig tillkänna förrän pigan, som visat mig in, hade
hunnit gå ut.
Hvem skulle det kunna vara? frågade Afzelius.
Jag framtog då ett bref från Adlersparre. Gubben
bröt det och utropade genast:
Ack, min hedersvän Adlersparre! Hans glädje
var oskrymtad, jag måste göra honom reda för allt,
från början till slut; derefter tillade jag: att Adler-
sparre påräknade archiaterns biträde, ifall den stu-
derande ungdomen ville sig i politiken inblanda,
hvilket vore ofta fallet.
å detta svarade Afzelius: Helsa Adlersparre, att
jag nog skall draga försorg om att han ej blir oroad
från detta håll.
Sedan jag hos honom uträttat mitt uppdrag, ville
han nödvändigt att jag skulle hos honom hvila öfver
natten, och förklarade att jag Vore säker hos honom.
På mitt nekande invände gubben: Jag är läkare,
och kan bedöma hvad en: menniska tål; jag beder
er, mottag hvilan; det är omöjligt att resa oupphör-
ligt i sträng köld.
Jag svarade mig vara van vid att slita ondt, att
jag måste återvända, för att tillse att allt gick efter
de föreskrifter jag lemnat, och att jag så fort som
möjligt borde meddela Adlersparre de tillfredsstäl-
lande underrättelser jag egde.
Efter då en gammal läkares råd — genmälte Af-
zelius — ej kunna göra sig gällande, så emottag en
boutelj rödt vin, som jag svarar för skall göra godt.
Ehuru jag den tiden aldrig smakade något spiritu-
öst, med undantag af litet bränvin, som då ansågs
nödvändigt, emottog jag bouteljen, för att icke göra
honom emot; skyndade från Afzelius till gästgifvare-
gården, hvarifrån vägen togs mot Westerås. I En-
köping hade jag litet trakasseri med gästgifvaren,
som nödvändigt ville se mitt pass, innan jag fick
skjuts; jag undvek det i det längsta, men måste slu-
teligen gripa till det pass, jag fått af Anckarsvärd,
och bredde ut det för honom, utan att lemna det
ifrån mig, Hur fort jag än drog det tillbaka, hade