Hr Devilliers (hr Pousette) är ingen vanlig
man. Han är nygift, och med en fru, som
skrilver romaner... romaner ända till den
grad, att hon dagligen stiger upp på expedi-
tionsbyrån med sina manuskripter, så fort hon
fått några nya kapitel färdiga; och hennes man
måste åhöra dem, huru upptagen han än må
vara af sin tjenst, af akters utarbetande och
af handlingars genomläsande.
En sådan kritisk moment föregår just nu på
expeditiosrummet emellan fru Devilliers (fru
Lagerqvist), som nödvändigt vill meddela sin
man upplösningen i sin sista roman, och hr
Devilliers, som har ondt i hufvudet och stu-
derar på ansökningar.
I detta fatala ögonblick inträder hr Sarra-
zin, som stormat dörren. Med mycken fint-
lighet vänder han sig genast med sina artig-
heter till byråns både herre och fru. Detta
skulle dock hafva hjelpt honom ganska litet,
om han icke fallit på den goda tanken att
bjuda exp. chefen snus, hvarigenom denne för-
sättes i starka nysningar, som förskingra hans
hufvudvärk; och slutligen äfven underställa
sin dosa till begagnande af fru Devilliers, som
efter ett par prisar och åtföljande nysningar
känner sitt hufvud klarna och nya idter öfver
romanens denouement uppspringa ur den ren-
sade hjernan.
Följden blir, att hr Sarrazin får exp. che-
fens förord hos ministern, och bortgår i det
bästa hopp om sin stora kaninaffär.
Ministern (br Åhman), numera baron, men
fordom helt simpelt hr Michaud, är också i
sitt slag en utmärkt man. Han har varit ung-
domsvän med Clement. Då han genrom ett
bref, som den sistnämnde adresserat till mi-
nistern, utan att veta denne vara hans gamle
bekante, Michaud, underrättas. om den för-
tjente, sårade militärens olyksöde och nödställda
belägenhet, besluter han att i eger person göra
honom sitt besök. Man ser ministern inträda
i Clements tarfliga boning och göra bekant-
skap med de unga, hr Adrien och m:ll Hor-
tense. Med djup rörelse väntar han blott
att äfven få återse sin ungdomsvän; men
Clement vwisar sig icke. TI stället inträder kr
Sarrazin, som bebor samma logis. Ministern
tror i början att denne är :Clement, hvilken
han icke sett på många år.
Sarrazin besitter således det bästa tillfälle i
verlden, att för ministern sjelf framställa sin
kaninaffår, hvilket han också vidt och bredt-sät-
ter i verket. Ministern afhör honom met un-
dran3 han kan ej begripa att hans vär Cle-
meat kunnat blifva en sådan narr. Slutligen,
för att sätta kronan på sin sak, går Sarrazin
ända derhän i djerfhet, att han bjuder mini-
stern en pris snus. Men då blir baronen vred
och slår dosan ur hans hand.
Sarrazin har knappt tid att häpna, ty i det-
samma inträder den verklige Clement. Mini-
stern inser sitt misstag och vänder sig till sin
gamla vän. Hr Clement känner dock icke
igen honom, utan tar tvertom så kärft emot
honom, att ministern finner för goät att af-
lägsna sig. Emellertid har han blifvit så rörd
af hvad han sett och hört, att snart derefter
tvenne från honom expedierade bref anlända,
det ena till hr Clement, hvari honom tiller-
kännes en pension och -en indrägtig skogsupp-
syningsmans-syssla; samt det andra till hr
Sarrazin, åt hvilken meddelas nådigt tillstånd
att öppna snusbod.
Man kan tänka sig hur förbluffad hr Sarra-
zin blir öfver denna snöpliga utgång. Men
den goda Clement hjelper alltsammans genom
den förklaringen att han vill tillåta sin vän
Sarrazin göra alla experimenter han behagar,
till harars och kaniners bästa, på den krono-
skog, som nu blifvit satt under hr Clements
inspektion.
Härmed slutar pjesen, som :hos publiken
icke just väckte någon öfverdrifven sensation
eller skakande munterhet; men dock förekom
rätt treflig, och i synnerhet i nys-scenen mel-
lan -expeditionschefen och hans fru har sin
glanspunkt. Hr Deland utför sin roll, såsom
Sarrazin, på ett ganska talangfullt sätt; de öfrige
i pjesen hafva inga synnerliga tillfällen att ut-
märka sig, utom hr Södergren, som visar sig
kunna blifva en rätt god aktör.
T TT TER AA mm fT Ta