Hr Devilliers (hr Pousette) är ingen vanlig man. Han är nygift, och med en fru, som skrilver romaner... romaner ända till den grad, att hon dagligen stiger upp på expeditionsbyrån med sina manuskripter, så fort hon fått några nya kapitel färdiga; och hennes man måste åhöra dem, huru upptagen han än må vara af sin tjenst, af akters utarbetande och af handlingars genomläsande. En sådan kritisk moment föregår just nu på expeditiosrummet emellan fru Devilliers (fru Lagerqvist), som nödvändigt vill meddela sin man upplösningen i sin sista roman, och hr Devilliers, som har ondt i hufvudet och studerar på ansökningar. I detta fatala ögonblick inträder hr Sarrazin, som stormat dörren. Med mycken fintlighet vänder han sig genast med sina artigheter till byråns både herre och fru. Detta skulle dock hafva hjelpt honom ganska litet, om han icke fallit på den goda tanken att bjuda exp. chefen snus, hvarigenom denne försättes i starka nysningar, som förskingra hans hufvudvärk; och slutligen äfven underställa sin dosa till begagnande af fru Devilliers, som efter ett par prisar och åtföljande nysningar känner sitt hufvud klarna och nya idter öfver romanens denouement uppspringa ur den rensade hjernan. Följden blir, att hr Sarrazin får exp. chefens förord hos ministern, och bortgår i det bästa hopp om sin stora kaninaffär. Ministern (br Åhman), numera baron, men fordom helt simpelt hr Michaud, är också i sitt slag en utmärkt man. Han har varit ungdomsvän med Clement. Då han genrom ett bref, som den sistnämnde adresserat till ministern, utan att veta denne vara hans gamle bekante, Michaud, underrättas. om den förtjente, sårade militärens olyksöde och nödställda belägenhet, besluter han att i eger person göra honom sitt besök. Man ser ministern inträda i Clements tarfliga boning och göra bekantskap med de unga, hr Adrien och m:ll Hortense. Med djup rörelse väntar han blott att äfven få återse sin ungdomsvän; men Clement vwisar sig icke. TI stället inträder kr Sarrazin, som bebor samma logis. Ministern tror i början att denne är :Clement, hvilken han icke sett på många år. Sarrazin besitter således det bästa tillfälle i verlden, att för ministern sjelf framställa sin kaninaffår, hvilket han också vidt och bredt-sätter i verket. Ministern afhör honom met undran3 han kan ej begripa att hans vär Clemeat kunnat blifva en sådan narr. Slutligen, för att sätta kronan på sin sak, går Sarrazin ända derhän i djerfhet, att han bjuder ministern en pris snus. Men då blir baronen vred och slår dosan ur hans hand. Sarrazin har knappt tid att häpna, ty i detsamma inträder den verklige Clement. Ministern inser sitt misstag och vänder sig till sin gamla vän. Hr Clement känner dock icke igen honom, utan tar tvertom så kärft emot honom, att ministern finner för goät att aflägsna sig. Emellertid har han blifvit så rörd af hvad han sett och hört, att snart derefter tvenne från honom expedierade bref anlända, det ena till hr Clement, hvari honom tillerkännes en pension och -en indrägtig skogsuppsyningsmans-syssla; samt det andra till hr Sarrazin, åt hvilken meddelas nådigt tillstånd att öppna snusbod. Man kan tänka sig hur förbluffad hr Sarrazin blir öfver denna snöpliga utgång. Men den goda Clement hjelper alltsammans genom den förklaringen att han vill tillåta sin vän Sarrazin göra alla experimenter han behagar, till harars och kaniners bästa, på den kronoskog, som nu blifvit satt under hr Clements inspektion. Härmed slutar pjesen, som :hos publiken icke just väckte någon öfverdrifven sensation eller skakande munterhet; men dock förekom rätt treflig, och i synnerhet i nys-scenen mellan -expeditionschefen och hans fru har sin glanspunkt. Hr Deland utför sin roll, såsom Sarrazin, på ett ganska talangfullt sätt; de öfrige i pjesen hafva inga synnerliga tillfällen att utmärka sig, utom hr Södergren, som visar sig kunna blifva en rätt god aktör. T TT TER AA mm fT Ta